ARTIKEL
King under pseudonym
Att författare ibland skriver under pseudonym är ingen nyhet, och Stephen King är inget undantag. Jag antar att alla känner till Richard Bachman i och med att det publicerats sex böcker av honom. Vad alla kanske inte känner till är att King använt sig av ytterligare en pseudonym.John Swithen = Bachman
I april 1972 publicerade tidningen Cavalier en berättelse vid namn ”The Fifth Quarter”, skriven av John Swithen som alltså är Kings andra pseudonym. Anledningen till att King inte publicerade historien under eget namn är förmodligen för att den skilde sig ganska mycket från de andra historier han publicerade vid den tidpunkten. ”The Fifth Quarter” är ingen skräckhistoria, utan mer en våldsam kriminalhistoria som Quentin Tarantino skulle kunna göra underverk med om den var lite längre.
Detta var enda gången som King använde namnet John Swithen. När historien publicerades för andra gången i tidningen Twilight Zone i februari 1986, stod det Stephen King som författare och när den nu återfinns i Nightmares & Dreamscapes står det kort och gott ”Bachman again. Or maybe George Stark” i efterordet, och om sanningen ska fram är ”The Fifth Quarter” snarare en Bachmanhistoria än en Kinghistoria.
Bachman = King?
Om Richard Bachman finns det mycket att skriva. På en svensk Kingsida jag hittade vid ett tillfälle stod det att ”Richard Bachman” var Kings riktiga namn, och det är ju givetvis helt fel, men Bachman har faktiskt en egen identitet: Han föddes i New York, ägnade 10 år i marinen och 4 år i kusttjänsten. Han bosatte sig i New Hampshire där han författade på nätterna och skötte ett medelstort mejeri på dagarna. Han var gift med Claudia Inez Bachman och hade en son som dog olyckligt när han trillade ner i en brunn och drunknade. 1983 upptäcktes en hjärntumör i hans huvud som avlägsnades genom komplicerad kirurgi, och i februari 1985 dog han av ”pseudonymcancer”. Blev ni förbryllade nu? Fanns det verkligen en Richard Bachman? Nej, allt är påhittat, även om det fanns en bild på ”honom” på den inbundna versionen av Thinner. Det var en man vid namn Richard Manuel, en husbyggare från Minnesota som påstås vara en släkting till Kings agent eller förläggare, som poserade som Bachman. Bilden på The Regulators föreställer en väldigt ung King.
Varför skrev King under ett annat namn? Den frågan är väldigt svår att svara på, till och med Kings egna förklaring i förordet till The Bachman Books är luddig. ”Jag har fått frågan om jag gjorde det för att jag ansåg att jag ’överpublicerade’ marknaden som Stephen King. Svaret är nej. Jag tyckte inte att jag ’överpublicerade’ marknaden, men min förläggare tyckte det. Bachman blev en kompromiss för oss båda”, säger King i just nämnda förord och beskriver sin förläggare som en ”frigid fru” som bara släpper till en eller två gånger per år.
En annan anledning skulle kunna vara att ”Stephen King” var stämplad som skräckförfattare, vilket skulle göra det svårt att publicera andra sorters böcker, men även det förnekar King. ”Jag bryr mig inte det minsta om vad folk kallar mig, så länge jag kan sova på nätterna.”
En tredje, och mest sannolik anledning är att det var ett test för att se om man som etablerad författare kunde börja om på nytt. King gör själv en jämförelse med The Beatles som hade planer på att maskerade spela under namnet Randy and the Rockets för att få tillbaka känslan av de gamla dagarna igen.
Men precis som publiken skulle ha känt igen The Beatles röster, kände folk igen Kings röst i Bachmans böcker. King fick frågan om han var Bachman om och om igen, och hela tiden ljög han. King var egentligen inte speciellt diskret med sin pseudonym, böckerna var tillägnade folk i hans närvaro och en hade dessutom Stephen Kings namn i copyrightdokumenten, vilket ledde till avslöjandet.
De fyra första böckerna publicerades direkt i halvtaskiga pocketversioner, av den typen man hittar i kiosker. Den femte, och officiellt sista publicerades dock i inbunden version och sålde hyfsat bra, 28.000 ex. När Stephen Kings namn sattes på omslaget, såldes helt plötsligt 280.000 ex, en markant skillnad.
#1: Rage
Rage (Raseri) var den första boken. Den blev nästan publicerad två år innan Carrie under ursprungsnamnet Getting it On. King lade även fram den som förslag till uppföljare till Carrie tillsammans med Second Coming, som senare döptes om till 'Salem's Lot (Staden Som Försvann).
Getting it On började King skriva 1966 när han var ”senior” i high school. Han hittade den fyra år senare i en kartong i källaren till det hus där han växte upp och färdigställde den 1971. Först 1977 kom den ut och som ni vet har Rage försakat en hel problem för King, då den misstänkts för att ha inspirerat olyckliga ungdomar att göra liknande handlingar som Charlie Decker gör i boken. Väldigt synd, för Rage är nämligen en toppenbok.
Någon föreslog en gång att Quentin Tarantino skulle kunna göra en riktigt bra film av storyn, vilket låter som en suverän idé enligt mig, men med tanke på redan existerande problem, kan vi nog avfärda alla drömmar om en eventuell film.
#2: The Long Walk
Bok nummer två, The Long Walk (Maratonmarschen) skrevs hösten 1966/våren 1967 när King var en ”freshman” på College. King försökte publicerar boken redan hösten 1967, men fick ett form-refuseringsbrev tillbaka. Besviken stoppade han undan boken för att sedan plocka fram den igen 1979 när det ansågs vara dags för ”Dicky” att komma med en ny bok.
En rackarns tur, för detta är tveklöst den bästa Bachman boken. En helt underbar skildring av ungdomar som deltar i en helt vansinnig tävling där det endast finns en vinnare, den som överlever.
Det märks att King skrev både Rage och The Long Walk i sina yngre dagar, eftersom det är pricksäkra skildringar av ungdomar, förmodligen i den ålder King själv var i när han skrev böckerna. Trots att en 90 minuters-film med folk som går aldrig skulle funka kommersiellt, skulle jag väldigt gärna vilja se en filmatisering av denna underbara bok.
#3: Roadwork
Roadwork (Vägbygge) är ingen skräckbok direkt. Den kom 1981 men skrevs emellan 'Salem's Llot och The Shining (Varsel) som ett försök att skriva en ”rak” bok. Vid den här tiden tog King fortfarande illa vid sig när folk frågade när han skulle skriva något seriöst.
King säger också att det var ett försök att förstå hans mammas smärtsamma död vilken hade skett året innan. Jag har inte läst denna bok på ungefär 10 år så jag kan inte kommentera den något mer.
#4: The Running Man
The Running Man (Den Flyende Mannen) var den första Bachman-boken att bli filmad, men även om det är en smått underhållande film, så har den egentligen ingenting att göra med boken. Det är mera en film gjord för att Arnold Schwarzenegger skulle kunna få säga ännu fler smarta repliker, vilket han gjorde så ofta ett tag.
Jag har inte läst denna bok på 10 år heller, vilket besvärar mig. Jag kan ju filmen utan och innan till men det är nog dags att läsa om boken snart.
The Running Man är Kings favorit bland de fyra första böckerna, då den skrevs på 72 timmar. Han gillar även den ”stumfilmsliknande hastigheten” i boken. Boken kom 1982.
#5: Thinner
Slutligen, Thinner (Förbannelse) som kom 1984, blev ”genomslagsboken” för Bachman, men samtidigt dennes död. Det finns en helt okej filmatisering av boken som gjordes för några år sedan, som kan vara värd att kolla upp om man inte sett den redan.
Det roligaste med Thinner är att i den amerikanska boken har King använt lösryckta svenska fraser som ska föreställa zigenarspråket Romani! Extremt roligt, och det är helt klart värt besväret att läsa boken på engelska bara därför. En mening som etsat sig fast för alltid är ”Ta mig inte till mormor!” (kan det bli bättre?), och när jag läste om Varsel kom denna mening helt plötsligt upp igen. Det visade sig att King använt sig av Varsel som ”uppslagsbok” när han skrev Thinner!
Grattis, översättare Bo G A Ericsson som skrivit delar av en Bachman-bok!
Bachman avslöjas
Frågan man ställer sig är hur King avslöjades som Bachman. Det var en man vid namn Steve Brown som gjorde det och detta är hans egna ord:
"När jag hade läst två sidor av en förhandskopia av Thinner sa jag: ’Detta måste vara Stephen King eller världens bästa imitatör’. Jag började fundera på om det verkligen kunde vara King, så mer som en lek och inte speciellt seriöst tog jag tunnelbanan till ’the Library of Congress’ för att titta på copyrightdokumenten. Alla, förutom de äldsta, hade Kirby McCauley som upphovsman – en rejäl ledtråd då hon var Kings agent, men inte avgörande eftersom hon var agent till många. Jag gav då nästan upp, eftersom de äldsta uppgifterna inte fanns i ’the Library of Congress’ datasystem. Men eftersom jag ville gå till botten med det hela, bad jag en anställd att manuellt ta fram dokumenten. Hon kom tillbaka och gav mig dem. Där stod det: Stephen King, Bangor, Maine. Jag tog kopior på dokumenten och åkte hem.
Jag uppskattar och beundrar Stephen King och menade inte att göra honom illa på något vis, så jag tog kopior på allt jag fått fram och skrev ett brev där jag förklarade anledningen till min forskning. Jag sa att jag gärna ville skriva en liten artikel om detta, men om det var ett problem, bad jag att bli underrättad och lovade att hålla tyst om saken. Jag postade brevet till King c/o Kirby McCauley och hoppades som mest på en liten lapp som svar. "
Steve ringer Steve
"Två veckor senare hörde jag över interntelefonen i den stora bokhandel där jag jobbade att jag hade ett telefonsamtal som väntade. Jag tog upp luren och hörde en röst som sa ’Steve Brown? Detta är Steve King. OK – du vet att jag är Bachman, och jag vet att jag är Bachman. Så vad ska vi göra åt saken? Låt oss prata.’. Jag hade inte förväntat mig att han skulle ringa, och hade heller inte lämnat ut mitt nummer eller namnet på bokhandeln, så han hade spenderat halva eftermiddagen med att ringa varenda bokhandel i Washington DC för att hitta mig!
Hur som helst, vi pratade en stund och han gav mig sitt hemliga telefonnummer och bad mig att ringa senare på kvällen. Jag sprang ut och köpte en bandspelare med en telefonmikrofon och intervjuade honom tre nätter rakt över telefonen. Han var väldigt avslappnad och rolig. Han verkade inte alls upprörd över att jag avslöjat honom. Han var extremt generös och sa att han inte skulle tala med någon annan om Bachman (förutom att erkänna att han var Bachman) och att min intervju skulle bli den enda djupgående i ämnet.
Det tog lite tid för mig att hämta mig och hitta någon som ville publicera intervjun. Under tiden höll King kontakten och sa att flera hade varit på honom efter att ha läst Thinner. Till slut blev den publicerad i Washington Post och efter det hamnade intervjun överallt.
Intervjun (med alla fula ord som Post tvingade mig att ta bort) har, för de som är intresserade, blivit återtryckt i Underwood/Miller samlingen med essäer om King – "Kingdom of Fear.
Jag betonar att jag inte hade några utpressningsplaner, att King pratade med mig av egen fri vilja och att han gjorde intervjun efter eget förslag. Jag tror att han visste att sanningen skulle komma fram förr eller senare, och att han gillade idén med att en okänd bokhandlare fick storyn snarare än New York Times eller liknande.
Jag vill också betona att jag gjorde allt detta i respekt för King och för att det för mig var en vild, galen och rolig lek. Jag har inte tjänat några pengar alls. King nämnde mitt namn i förordet till originalupplagan av The Bachman Books, men detta har tagits bort i de senare upplagorna."
Mer Bachman
Om nu Steve Brown inte hade avslöjat King, hade det då kommit flera Bachman böcker? Svaret på den frågan är ja. Misery (Lida) skulle blivit nästa Bachman bok enligt planerna, och det hade förmodligen det riktigt stora genombrottet.
I efterordet till Nightmares & Dreamscapes kan man läsa att King jobbade på två andra Bachman-böcker. Den ena var en gangsterhistoria med namnet My Pretty Pony, men när boken inte riktigt blev som King hade tänkt sig, skar han ner allt utom en flashbackscen i boken till det som blev limited edition-boken My Pretty Pony och korthistorien med samma namn.
Han jobbade även med Machine's Way, som enligt rykten skulle publiceras under Bachmans psuedonym (!) George Stark. Machine's Way dök sedan upp som citat i The Dark Half (Stark) – som King för övrigt ville att den skulle publiceras med Stephen King/Richard Bachman som författare, en idé som förlaget dock var emot.
#6: The Regulators
Nu blev det ju bevisligen ytterligare en Bachman bok, nämligen The Regulators (Väktare). Om den kan man läsa detta i den ”Editor’s note” av Charles Verrill som inleder boken:
”Innan hans bortgång i cancer 1985 publicerade Richard Bachman fem böcker. 1994, när hans änka förberedde en flytt till ett nytt hus hittade hon en kartong fylld med manuskript i källaren. Böckerna och berättelserna var kompletta i olika skeden. Den minst färdigställda var skriven för hand i stenografiblock, och den mest färdigställda var ett maskinskrivet manuskript av den bok ni nu ska läsa. Den låg i en gummibandsförsedd manuskriptlåda, som om Bachman varit på väg att skicka den till sin förlägga när han drog sin sista suck.
Ex-fru Bachman tog manuskriptet till mig för en bedömning och jag fann att den höll samma standard som de tidigare böckerna. Jag har gjort några få ändringar för att få den lite mer tidstrogen, men i stort är den precis som var skriven. Detta verk får nu ses som slutpunkten för en märklig men inte ointressant karriär.
Ex-fru Bachman säger att så vitt hon vet hade Bachman aldrig rest till Ohio, ’även om han kan ha flugit över några gånger’. Hon säger också att inte har en aning om när denna bok skrevs, men hon misstänker att det måste ha varit sent på nätterna. Richard Bachman led nämligen av kroniska sömnproblem.”
Vem vet, en dag kanske ännu ett gammalt Bachmanmanus dyker upp… Då är jag inte sen att läsa den boken!
ANDERS JAKOBSONFörst publicerad i Följeslagarna #13 - 1998-08-24
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.