GENOMGÅNG
Carrie
"Carrie är äkta Stephen King. Det är Stephen King innan han blev medveten om sig själv, innan någon uppmärksamhet gavs. Det är Stephen som skriver för sig själv", Harlan Ellison intervjuad i "The Stephen King Companion"
Legendarisk bakgrundshistoria
Harlan Ellisons citat är nog ett av de mest sanna som finns om Stephen King. När Carrie kom ut den femte april 1974 fick den oväntat bra recensioner, speciellt för att vara en debut. I sanningens namn var det Kings sjätte bok, men den första som publicerades.
Ni har säkert alla hört den fantastiska historien om hur manuset kastades bort för att sedan räddas av fru King. Denna historia har ju dock blivit lite förvriden under åren. Vad som egentligen hände var att King började skriva på en ny korthistoria, med ambitionen att sälja den till herrtidningen Cavalier, som då publicerade många av hans historier. King var dock inte nöjd med de få sidor han hade börjat skriva och kastade helt resolut dem i papperskorgen.
Fru Tabitha såg detta och läste sidorna och uppmanade sin man att fortsätta med arbetet, vilket han då gjorde. När storyn väl var färdigskriven var den på tok för lång för att kunna publiceras som korthistoria, men samtidigt för kort för att vara en bok, så King drygade ut historien med de påhittade utdrag ur tidningar och böcker som löser av kapitlen.
Familjen King var vid denna tid så fattiga att de inte ens hade en telefon, så när boken väl såldes meddelades familjen via telegram: "Carrie officiellt en Doubledaybok. $2500 i förskott mot royalties. Grattis grabben - framtiden ser ljus ut. Bill", stod det i telegrammet från Bill Thompson på Doubleday.
Stora summor pengar
Även om $2500 ansågs vara ganska mycket pengar i förskott, speciellt för en oetablerad författare som King, kom de stora pengarna först när pocketrättigheterna såldes. King berättar själv i en intervju av Douglas Winter i boken "Faces of Fear" om hur det var att plötsligt få en massa pengar:
"Vi bodde i ett hyreshus i Bangor. Det var ett hemskt litet hål. Vår baby brukade komma upp ur spjälsängen och äta tapeterna. Paret ovanpå oss brukade slåss varje fredagskväll – det var väldigt uppmuntrande. Men så ringde telefonen en söndagseftermiddag och det var Bill Thompson från Doubleday som sa ’Vi har fått en deal för pocketen’, och jag sa, ’Det är suveränt’.
Min fru och jag hade suttit ned och pratat om det här och hon ville veta vad möjligheterna var. Jag sa: ’Tja, realistiskt sett tror jag att vi kan sälja pocketrättigheterna och jag tror att vi kan få något mellan $5000 till $12000 för dem, men något åt $60000-hållet kan vara aktuellt.’ Hennes ögon blev stora och runda när $60000 nämndes, men vi skulle dela 50/50 med Doubleday, fast även $30000 verkade otroligt. Min idé var att jag skulle kunna sluta som lärare under två år och faktiskt kunna skriva två, kanske till och med tre böcker och jag skrev snabbt, väldigt snabbt.
Så när telefonen ringde och han sa att vi hade dealet frågade jag, ’Hur mycket är det?’ och han sa, ’Jag tror att du bör sätta dig ned’, och jag sa, ’Herregud, är det så dåligt?’, och han sa, ’Nej, det är inte dåligt, det är bra. Jag tror du bör sätta dig ned.’
Jag frågade igen, ’Hur mycket?’ och han sa , ’Det är $400000’ och jag satte mig ned på golvet. Kraften försvann ur mina ben och jag föll rätt ned på baken på linoleumet i köket. Jag sa, ’Sa du $40000?’, och han sa, ’Nej, $400000’, och jag sa, ’Detta är 400000 dollar?’, och han sa, ’Ja’.
Den första amerikanska pocketutgåvan.
Min fru var inte hemma. När konversationen var över, lade jag på luren och gick runt i huset, förde händerna genom håret, stannade och satte mig ned för att titta tomt ut genom fönstret. Sen reste jag på mig och gick runt i huset, förde händerna genom håret på nytt. Tanken som for genom huvudet var att jag behövde göra något för att markera detta.
Efter ca 20 minuter bestämde jag mig slutligen för att köpa en present till Tabby. Jag skulle göra det på en gång och när jag gick över gatan skulle ett fyllo komma i en bil och köra på mig och ställa allt till rätta igen. Så jag gick ned på stan och köpte en hårtork för 29 dollar till henne och jag rusade genom gatorna och tittade åt båda hållen."
Lustigt nog saknade denna första pocketutgåva Stephen Kings namn på framsidan av boken. Stephen King hade ännu inte blivit ett varumärke, det var det filmen Carrie, som kom två år senare som såg till.
Filmen skapade Stephen King
Den amerikanska filmaffischen.
Med andra ord var det inte skådespelarna som drog åt sig publiken, utan det var den gripande historien om en mobbad flicka med oanade krafter. Resultatet var en film, mycket trogen sin litterära förlaga, med undantag för drömsekvensen i slutet, som för övrigt spelades in baklänges för att få en extra kuslig känsla.
Broadways största flopp
I förra numret berättade vi om musikalen Carrie från 1988 som kallats "Broadways största flopp" då den lades ned efter fem föreställningar med 50 miljoner kronor i förlust. Vad var det som egentligen var så dåligt med den? I en svensk artikel om musikalen skriver skribenten bland annat följande:
"Redan öppningsscenen i skolgymnastiksalen framstår som egendomlig eftersom skolflickorna duschar med kläderna på, en sorts sportiga shorts-behå-dressar, medan ångan pumpas upp ur golvet.
Men mitt starkaste minne är den sanslösa slutscenen och applådtacket. Eftersom Carrie översköljs av blod när hon i finalen kör kniven i sin religiöst fanatiska mamma, ser hon inte klok ut när hon rödkladdig över hela kroppen kommer in och bugar för spridda applåder."
Mamman spelades i musikalen av Betty Buckley som faktiskt gjorde rollen som den förstående idrottsfröken Miss Collins i filmen 12 år tidigare. Buckley var dock inte den enda "kända" skådespelaren i musikaluppsättningen. I en artikel kallad "Stephen King Musical Lays Eggs on Broadway" av Dan R. Scapperotti (återgiven i George Beahms "The Stephen King Companion"), får vi reda på att ingen annan än Gene Anthony Ray (mest känd som Leroy i TV-serien "Fame"!) gör rollen som Billy, den figur som John Travolta gjorde i filmen. Scapperotti skriver:
"Hopplöst felcastad är Gene Anthony Ray. Som Billy, John Travoltas roll, ser Ray mer ut som en rastafariknutte än en high school-kille från förorten."
Scapperotti yttrar även vad han tycker är musikalens största problem:
"En av huvudproblemen med musikalen är att den verkar ha fastnat mellan ’Grease’ och ’Macbeth’. Efter dämpade låtar som ’Open Your Heart’ och ’And Eve Was Weak’, dras tempot upp i en drive-in miljö och hela high school klassen dansar loss till en rocklåt, ’Don’t Waste the Moon’ /.../ Skräckmomenten i musikalen har trivialiserats, effektivt tagit bort själen i berättelsen. Carries unika telekinesiska krafter visas i ’I’m Not Alone’, ett ihåligt, smått underhållande nummer. Instängd i sitt rum skapar Carrie en liten ensemble av dansande balskor, pudersvampar och sminkpenslar, med hjälp av sina krafter. Ännu värre, den stora balscenen är katastrofal. När den behövde ett slående teatraliskt fyrverkeri, ser den istället ut som ett disco med blinkande laserstrålar. Mitt i ljusshowen står Carrie bland röda strömmar av droppande grisblod, så tjockt att det ser ut som jordgubbssylt. Slutscenen, som egentligen är tragisk, påkallar skratt från publiken. Efter bal-massakern, stiger Carrie upp i luften och finner tröst hos mamma, som sjunger ’Carrie’ medan hon hugger ihjäl flickan."
Trots dessa genomgående sågningar, gillade King det han såg på premiären:
"Jag gillade den mycket. Jag gillade den faktiskt av samma anledningar som Frank Rich (kritiker på New York Times) inte gillade den. Vi såg samma föreställning, men drog olika slutsatser ur olika perspektiv."
Man kan ju undra om King har samma åsikt om musikalen Carrie idag...
Carrie återuppstår
I flera år har det pratats om att MGM skulle göra en uppföljare till Carrie, men de flesta har nog alltid tagit detta med en nypa salt. Hur skulle det vara möjligt att göra en uppföljare på Carrie? Filmen har ju sitt slut…där Carrie för övrigt dör… Som ni vet så har ju sådana trivaliteter aldrig stoppat Hollywood tidigare och det gjorde det inte heller denna gång, den 12 mars 1999 var det dags, då hade The Rage: Carrie 2 USA-premiär.
Har de då lyckats med uppföljaren? Tyvärr har vi inte sett filmen än men efter att ha läst manuset får man nog säga att de lyckats sådär. Visserligen har de lyckats få en logisk fortsättning på originalet men den har inte värst mycket gemensamt med Kings bok.
Det hela går ut på att Carrie hade en halvsyster som nu fått samma krafter som Carrie hade. Naturligtvis blir även halvsystern, Rachel, mobbad och använder då sina krafter. Det hela känns igen ganska så väl från originalet, inte bara p.g.a. att Amy Irving återigen dyker upp som Sue Snell, samma roll som hon spelar i originalet.
Utgivning
1974 kom Carrie ut som bok i USA första gången.
1976 kom filmatiseringen av Carrie
1978 hade filmen premiär i Sverige
1980 kom Carrie ut på svenska (den svenska titeln är Carrie). Sverige var först i Norden med en översättning.
1987 kom Carrie ut på finska (den finska titeln är Carrie).
1988 kom musikalen, som blev en enorm flopp.
1990 kom Carrie ut på danska (den danska titeln är Carrie).
1999 kom så uppföljaren till filmen, The Rage: Carrie 2.
Udda fakta
• I och med att Carrie var Kings "första" bok är det kanske lite långsökt att leta efter referenser till andra böcker, men om man anstränger sig så finns det kopplingar till andra böcker och andra saker! Titta här:
- Beatles låten "Hey Jude", som har en direkt koppling till The Dark Tower nämns i Carrie (oerhört långsökt, vi vet!)
- Carries mamma jobbar i Blue Ribbon Laundry (tvättinrättningen som också figurerar i "Mangeln" och Roadwork)
- Boken "My name is Susan Snell", som det finns utdrag ur påstås vara publicerad av Simon & Schuster, vilket råkar vara Kings nuvarande förlag.
- En bar heter "The Cavalier" vilket förstås är namnet på den herrtidning där King publicerade många noveller.
- "Teddy Duchamps Amaco bensinstation" brinner upp. Teddy dog 1968 enligt Carrie (boken). Samma figur i "The Body" dog 1971 eller 72, vilket är nära nog. Enligt en "crossover"-sida ska Teddy i Carrie vara farbror till Teddy i "The Body"
- En trubadur vid namn John Swithen uppträder på balen. "John Swithen" var ju den andra pseudonymen King använde sig av när han först publicerade "The Fifth Quarter".
- Namnet Edwin King ska figurera någonstans i boken. Edwin, är Kings mellannamn.
• Karaktären Carrie baserades på en skolkamrat till King som var väldigt märklig och mobbad. King fick senare reda på att hon gifte sig och fick tre barn innan hon hängde sig.
• Efter att Sissy Spacek fick "grisblodet" hällt över sig sov hon i det i tre dagar så att det skulle se likadant ut i varje scen.
• I en trailer för den första filmen stavas Stephen Kings namn "Steven King" – helgerån!!!
Personliga reflektioner
När jag läste Carrie för första gången så hade jag läst ganska många Kingböcker innan, så jag läste boken kanske mest för att ha det gjort, och blev då ganska besviken. Jag tyckte att alla dessa utdrag från böcker och tidningar mer eller mindre drog ned tempot. Jag antar att jag skulle givit boken en 2:a då. Men för något år sedan läste jag boken på nytt och då uppskattade jag den betydligt mer, till och med så mycket att jag skulle vilja ge den en 4:a, men mitt betyg nu blir genomsnittet 3! Fast jag är fortfarande ganska häpen över att boken faktiskt blev den succé som den blev, men så här i efterhand är jag inte den som klagar!
ANDERS JAKOBSONNär jag läste Carrie var det den första Kingboken jag läste. Detta utspelade sig en julafton någon gång under de första åren av 80-talet. Som ni alla vet är man ganska så ivrig att få öppna sina julklappar, något som mina föräldrar också hade upptäckt. Därför fick jag alltid öppna en julklapp på julaftons morgonen, för att jag skulle hålla mig sysselsatt och lugn under resten av dan…fram till det var dags att öppna resterande julklappar. Just detta år fick jag då Carrie och det funkade, jag höll mig lugn…och sedan dess har jag varit fast… Betyget blir dock bara en 3:a, jag hade lite svårt för de "mellanspel" med fakta King lagt till.
HANS-ÅKE LILJAFöljeslagarnas medelbetyg på Carrie
Det var sammanlagt 46 personer som röstade och efter noga sammanräkning blev det slutgiltiga medelbetyget för Carrie 3,35, fördelat på sju 2:or, tjugo 3:or, femton 4:or och hela fyra 5:or. En medelbok kan man lätt konstatera.
Först publicerad i Följeslagarna #60 - 1999-08-23
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.