GENOMGÅNG
Danse Macabre
"Får jag lov?" - Stephen King
Bill Thompsons nya idé
Mannen som "upptäckte" King hette Bill Thompson. Det var han som fick Doubleday att bli intresserade för manuset till Carrie och så var hela historien igång. Ni kan den sedan tidigare. Några år senare lämnade Bill Doubleday för att gå över till förlaget Everest House. Hösten 1978 satt King och filade på manuset till Firestarter, han hade då fem böcker bakom sig - Carrie, 'Salem's Lot, The Shining, Night Shift och The Stand.
En novemberkväll ringde Bill upp King och lade fram en idé om att han skulle få ge ut en fackbok där King skrev om skräckgenren - böcker, radio, teve, filmer etc. King blev både lockad och skrämd. I hans huvud växte boken till ett jätteprojekt och han och Bill kom fram till att begränsa bokens vidd till att täcka de senaste 30 åren - mellan 1950 och 1980.
King hade aldrig skrivit en fackbok tidigare, men han hade ju kunskaper i ämnet. Det var inte bara något han hade undervisat och pratat allmänt om, det var ju det som han hade växt upp med och vuxit till att bli en mästare i. Så King skrev boken. Han återanvände lite gammalt material han använt sig av tidigare, men det mesta är nytt.
Skräckgenrens alla medier
Boken omfattar 10 kapitel plus för- och efterord och två bilagor där viktiga filmer och böcker listas. Man kan säga att boken består av sex delar - först en allmän genomgång av skräck inklusive lite självbiografiska inslag (kapitel 1-4). Sen följer i tur och ordning skräck i radio (kapitel 5), skräck på film (kapitel 6-7), skräck i TV (kapitel 8) och skräck i litteraturen (kapitel 9). Det hela avslutas sedan med ett tionde kapitel om skräckens för- och nackdelar.
King är påläst och duktig och det märks att han brinner för det här. Han älskar sina gamla drive-in B-filmer och klassiska böcker och nog blir man smått sugen på att se och läsa det han skriver om. Lite svårare är det att ta till sig det han skriver om radio och tv eftersom det är väldigt amerikanska saker.
I sin helhet är Danse Macabre en lång och ingående bok som skräck i allmänhet, men till största delen om skräck i alla medier mellan 1950 och 1980.
Utgivning
1981 kom Danse Macabre ut i USA
1991 kom Danse Macabre ut i Sverige (den svenska titeln är Dödsdansen)
I Norge, Danmark och Finland har boken ej givits ut.
Udda fakta
• Många brukar fråga varför ordet "dance" är felstavat i titeln, men det är det inte "Danse Macabre>" är nämligen inte engelska utan franska. Trots detta finns det vad vi vet ingen fransk översättning av boken, men däremot har fransmännen döpt sin översättning av Night Shift till just Danse Macabre. Något förvillande.
• Danse Macabres första upplaga var på blott 60 000 exemplar. Boken trycktes av Everest House, och det är den enda titel av King de haft. De gjorde även en limited edition om 250 signerade och numrerade exemplar.
• Den inbunda Danse Macabre boken innehåller fotografier från olika filmer och TV-serier som tas upp i boken.
Personliga reflektioner
Det finns ett uttryck i On Writing som jag tycker om. "Uteslut onödiga ord", tror jag det lyder. Detta tar King upp även i Danse Macabre, men tyvärr tycker jag inte att han riktigt anammat denna regel i sin första non-fiction-bok. Danse Macabre är helt enkelt för lång! Faktum är att jag var tvungen att hoppa över ett hundratal sidor för att hinna läsa ut boken innan denna recension skulle skrivas.
Danse Macabre var alltså den enda Kingbok som jag inte hade läst förrän nu. Det är lite lustigt det här - boken kom ut 1981, kom på svenska 1991 och jag läste den 2001 - tjugo år efter att den kom ut. Faktum är att jag tycker att Danse Macabre nog var lite gammal när den kom ut på svenska. Som någon Följeslagare skriver här nedan i sin betygsmotivering så har det hänt mycket sedan 1980 då denna bok "slutar", och en uppdaterad version skulle i och för sig vara en smart grej, men å andra sidan väldigt dum likväl. Hur lång skulle den boken bli?
Jag tycker att Kings analyser av skräck i stort är läsvärda. Jag tycker att de självbiografiska bitarna är bra (vissa saker önskar jag att jag hade läst för länge sedan) och jag tycker att vissa delar av genomgångarna av film, radio, tv och litteratur är intressanta, men i stort gäspar jag åt upprabblandet av filmer och böcker jag inte sett eller läst. Visst blir jag sugen på att se en och annan B-film och läsa några av de klassiker King listar, men mitt skräckintresse är inte så genuint som jag trodde. Eller, man måste kanske inte gilla allt för att gilla skräck.
Jag hade även väldigt svårt att komma in i boken och få flyt i läsningen. Jag skyller inte på översättningen, som jag tycker var väl genomförd, för jag hade samma problem första gången jag försökte mig på boken på engelska. Problemet ligger någon annanstans, förmodligen i mitt eget intresse eftersom Danse Macabre bevisligen uppskattats rejält av många läsare.
Danse Macabre får därför enbart två Följeslagare i betyg. Jag föredrar On Writing där de onödiga orden är uteslutna.
ANDERS JAKOBSONPersonligen gillade jag inte denna bok speciellt. Det är den enda Kingbok som jag fått tvinga mig igenom och det säger ju en hel del. Anledningen till detta är att jag inte är så jätteförtjust i Kings non-fiction-verk, vilket Danse Macabre till största delen består av. Jag gillade de korta delarna som handlade OM King men de delar där King går igenom andra böcker och filmer kändes bara tungläst.
Betyget blir därför lågt. Två följeslagare av fem möjliga blir det bara. Vore det inte för de självbiografiska delarna skulle det bara bli en etta.
HANS-ÅKE LILJAFöljeslagarnas medelbetyg och kommentarer
Denna gång var det ganska varierande åsikter om boken, men de flesta verkade tycka om Danse Macabre/Dödsdansen. Elva betyg blev det sammanlagt och det genomsnittliga betyget blev strax under medel - 2,72 Följeslagare av 5 möjliga. Här följer några av de motiveringar som skickades in med betygen.
- Jag sätter en fyra på Dödsdansen, med motiveringen: Om man tycker om att läsa non-fiction-böcker, eller bara vill ha tips på bra skräck av andra författare än King så är Dödsdansen utmärkt. Gillar man det King skriver så gillar man säkerligen många av de böcker/filmer han själv tycker om. Som alltid när King skriver non-fiction så smyger små berättelser om hans barndom och uppväxt in, vilket ju alltid är intressant.
- Satte mig ned förra veckan för att läsa Dödsdansen för första gången, har haft den stående i bokhyllan ett tag men aldrig tagit mig tid för att läsa den, vet inte varför. Det är väldigt roligt att läsa vad Stephen King tycker om skräckgenren. I boken tar han upp skräck i alla olika medier som TV, böcker, film och radio. Han rabblar inte bara upp fakta utan han skriver ur sin egen synvinkel och vad han tycker, oftast lägger han in egna upplevelser, som gör boken mera levande än en vanlig faktabok.
Det "negativa" med boken att ibland tar han upp filmer och böcker som man inte känner till, men det är inte Stephen Kings fel utan mitt eget och det gör att man får mersmak, man vill leta upp filmerna och böckerna som han skriver om. En annan tråkig del är att den bara tar upp skräckgenren mellan 1950-1980. Det skulle vara roligt om han skrev en bok till som tog upp skräcken efter 1980. Efter 1980 och fram till nu har det hänt jättemycket när det gäller skräckgenren.
Med tanke på att det är en faktabok och inte en vanlig roman så tror jag inte alla Stephen King-fans gillar denna bok, men om man gillar Stephen King och gillar skräck i olika medier så är detta en guldgruva. Vem är bättre än mästaren att berätta om genren? Jag ger Dödsdansen en fyra.
- När jag läste boken tyckte jag att den framstod som väldigt rörig. Jag hade svårt att hänga med i resonemanget kring varför King skriver (och vi läser) skräck. Jag förstod inte var King ville komma. Sedan kom film-, teve-, radiodelen och den kändes än mindre intressant. Det var ju mycket gamla filmer som man stundtals inte ens hade hört talas om (många filmtitlar var ju inte ens översatta till svenska, en indikation på att de inte visats i Sverige (?)). Visst, det var kul att få lite insikt i Kings inspirationskällor och så.
Den intressanta biten började för min del när han gick igenom 10 böcker i skräckgenren. Där blev det mer flyt i berättandet, tycker jag, och det kändes mer aktuellt (böcker verkar inte åldras på samma sätt som film och radioteater).
Men, när jag senare läste On Writing, som jag för övrigt tyckte var mycket intressant, framstod Dödsdansen som ganska torr i jämförelse, därav ett betyg under medel. Betyget blir en tvåa.
- Dödsdansen får en fyra. Jag gillar den för att den ger en god bakgrundsteckning till en mängd böcker och filmer som man kan botanisera vidare bland. Men jag måste erkänna att det var länge sedan jag läste den.
- Här är mitt betyg för Dödsdansen: fyra. Jag tycker det är en mycket viktig bok. Speciellt för de svenska läsarna, det finns väl ingen liknande bok på svenska? Den är viktig om man vill fördjupa sig i skräckgenre. Det är ingen lättläst bok och man bör väl vara jämngammal med King för att uppskatta den fullt ut, samt amerikan.
Jag tycker dock att den ger mig så mycket ändå, så att den är värd en fyra. Många av böckerna han pratar om kan man finna i svensk översättning i den gamla pocketserien "Kalla kårar".
Sammanfattat: Detta är en bok för King- och skräckfantasten. Ni som inte vill fördjupa er i detta bör undvika den eftersom den ofta är tung att läsa.
- Betyg: tre. Egentligen en ganska svår bok att ge betyg på enligt min uppfattning då den är "non-fiction" och har några år på nacken, ärligt talat kommer jag inte ihåg så mycket av den men jag kan nog säga så mycket att jag tycker att On Writing är bättre, detta torde ju även bero på att King över tiden utvecklats både som människa och som författare.
- Mitt betyg på Dödsdansen blir bara en etta! Det var några år sedan som jag läste den men jag vet att jag tyckte den var en pina att läsa. Inget intressant för mig i alla fall.
- Jag tror nog att jag drämmer till och ger den en femma. Tyvärr har jag inte hunnit läsa igenom den igen men det jag hunnit är så bra.
King nämner otaliga filmer och böcker som man får lust att läsa och se. Jag har följt hans råd som han gav i intervjun i SK Live och läst Rickard Mathesons "I am legend" och den var riktigt tankevärd. När den här boken skrevs lånade väl King sitt namn till otaliga böcker (för bra betalning antar jag) som då på omslaget fick rekommendationer av honom, inte helt seriöst kanske. Men i den här boken är det ju mer av "historiskt värde" och som han nämner dem.
Man får dessutom veta en hel del, som till exempel varför vänsterhänta människor är suspekta individer. Någonstans vidare i boken har jag för mig att han pratar om olika tidsåldrars stora skräcker. Till exempel ett tag var det ELEKTRICITETEN, sedan NUKLEÄR STRÅLNING och så vidare. Att King även tar med barndomsminnen är något jag - och säkert flera med mig - uppskattar starkt.
Först publicerad i Följeslagarna #116 - 2001-05-29
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.