GENOMGÅNG
Christine
"If you've got to name it, Arnie, why don't you name it Trouble?" - Dennis Guilder
"Det var en idé för en novell. Jag tänkte att jag skulle skriva en riktigt rolig historia om en kille och en bil vars vägmätare gick baklänges. Bilen skulle reparera sig själv och killen skulle bli yngre och yngre och poängen skulle vara att när vägmätaren slog om till noll, skulle bilen i all sin prakt falla sönder i komponenter."
Det var 1978 enligt Douglas E. Winters intervju i "Stephen King: The art of darkness" som King kom på idén till Christine, men när han väl började skriva boken tog förlorarkaraktären över, precis som i Carrie. Det var dock inte första gången King lät objekt och maskiner ta över. Redan i The Shining var det en brandslang som agerade ormlikt och i ett flertal noveller ("The Mangler", "The Monkey", "Uncle Otto's Truck" med flera) är det maskiner som blir onda och vänder sig mot mänskligheten. ChristineS tydligaste föregångare är dock Night Shift-novellen "Trucks" (filmad två gånger, först av King själv under namnet Maximum Overdrive, och senare - obegripligt nog - som Trucks för amerikansk tv).
Historien i korthet
Christine berättar historien om det finniga mobbingoffret Arnie Cunningham vars vardag består av att dels bli häcklad för den han är och för sitt utseende och dels av att leva upp till sina föräldrars högt ställda förväntningar. Hans enda trygghet är vänskapen till Dennis Guilder, en framgångsrik spelare i skolans fotbollslag.
En dag ser Arnie Christine - en nedgången Plymouth Fury -58 som definitivt sett sina bästa dagar. Men Arnie älskar skrothögen från första ögonblicket och köper vraket av Ronald LeBay, en pensionerad militär. Dennis kan inte förstå varför Arnie slänger bort sina pengar på en skrotbil, men den stora negativa reaktionen kommer givetvis från Arnies föräldrar som förbjuder honom att ha bilen vid deras hus. Arnie, upphetsad i en revolt mot den värld hans föräldrar skapat, släpar iväg bilen till ett gör-det-själv-garage ägt av skummisen Darnell.
Tiden går och Arnie jobbar på att reparera Christine, som ovanligt snabbt blir i allt bättre skick. Det blir även Arnie vars acnedrabbade hy avtar samtidigt som hans självförtroende ökar och hans personlighet förändras. Så mycket att han får sin första tjej, snyggingen Leigh Cabot. Leigh upptäcker dock snabbt att hon är nummer två - Arnies stora kärlek är Christine.
Ett gäng bråkstakar går en natt loss på Christine och förstör henne totalt. Arnie blir förkrossad men märker att Christine reparerar sig själv. Plötsligt sker en del mystiska smitningsolyckor där de där bråkstakarna dör. Vem är det som tar hämnd - är det Arnie, eller är det i själva verket Christine?
Dennis, Leigh och alla andra i Arnies närhet är oroade över den förändring han genomgått. Vem är det egentligen han har blivit?
Udda berättarteknik
Christine består av tre delar: "Dennis - Teenage Car-Songs", "Arnie - Teenage Love-Songs" och "Christine - Teenage Death-Songs". Det lustiga är att den första och sista delen berättas i första person av Dennis, medan den andra delen berättas i tredje person. King förklarade varför det blev så i en intervju i "Twilight Zone Magazine" februari 1984:
"Jag målade in mig i ett hörn och det tog nästan kål på boken. Det var meningen att Dennis skulle berätta hela historien. Men så blev han ju skadad i en fotbollsmatch och hamnade på sjukhus och kunde ju inte se de saker som hände då. Jag försökte länge berätta den andra delen på så sätt att han fick alla händelser berättade för sig, men det funkade inte. Jag provade en massa olika lösningar, men till slut bestämde jag mig för att ge upp alla försök och berätta den i tredje person."
Även om det är ett udda sätt att berätta en historia så funkar det mycket väl.
Godkänd film
1983 hade King slagit igenom på stort både som bestsellerförfattare och som "säkert kort" när det gällde att filmatisera böckerna. Sex filmer hade det blivit innan det var dags för Christine att bli film, faktiskt samma år som boken kom ut. Här gällde det att smida medan järnet var varmt. Regissör blev John Carpenter som då hade arbetat upp sitt namn efter succéer med "Halloween", "Escape from New York" och "The Thing". I filmvärlden var Carpenter ett större namn än King varför Christines fullständiga titel är John Carpenter's Christine.
Carpenter nöjde sig inte enbart med att regissera filmen utan komponerade några små musikstycken som dyker upp här och där i filmen. Har man sett "Halloween" så kan man göra en ganska tydlig koppling till den filmseriens huvudtema.
Nästan 20 år senare är Christine kanske inte den läskigaste film man kan tänka sig, men de smarta specialeffekterna när bilen bucklar ut sig själv håller än idag.
Manuset skrevs av Bill Phillips som stympade Kings bok ganska rejält. Karaktärer och scener uteslöts, vissa scener placerades om eller slogs ihop med andra scener, men i stort följer filmen Kings förlaga väl och anses vara en av de godkända Kingfilmatiseringarna.
Utgivning
Hela omslaget till den begränsade utgåvan.
1983 kom Christine i begränsad upplaga av Donald M. Grant
1983 kom filmversionen av Christine.
1984 kom Christine på finska (Christine, Tappaja-Auto).
1985 kom Christine på svenska (Christine).
1989 kom Christine på danska (Christine).
1990 kom Christine på norska (Christine).
Udda fakta
• Arnold Richard Cunningham har fått sitt namn från figuren Richie Cunningham i tv-serien "Gänget och jag". Richie och Fonzie och de andra hänger på ett ställe som heter just "Arnold's". King har även beskrivit Christine med "Det var som 'Gänget och jag' blev galna!".
- Kingexperten George Beahm hävdar i sin bok "The Stephen King Companion" att Arnie Cunningham har mycket gemensamt med Arnie Kalowski, huvudkaraktären i Kings opublicerade bok Sword in the Darkness (en av de böcker King skrev innan Carrie, men som aldrig publicerades). Så här skriver Beahm:
"I Christine heter huvudpersonen Arnie, han går i high school och planerar sin collegetid. Han köper en Plymouth Fury -58 för $250. Hans förhållande med Leigh Cabot är konstruktivt, men hans förhållande med Christine är destruktivt. I Sword in the Darkness heter huvudpersonen Arnie, han går i high school och planerar sin collegetid. Han köper en Ford -56 för $50. Hans förhållande med Janet Cross är konstruktivt, men hans maniska förhållande med den sexuellt utmanande Kit Longtin är destruktivt."
• Följeslagaren Martin Ahlén berättade om en rolig Christine-referens: "Det var ett avsnitt ur tv-serien Futurama, en episod med 'The what-if-machine'. Utomjordingen Leela frågade maskinen om hur saker och ting skulle varit om hon var på sin hemplanet. Det hela var en parodi på 'Trollkarlen från Oz'. Fry spelade den levande fågelskrämman, för att skrämma bort en fågel läste han högt ur just Christine."
• Christine var den sjätte titeln som kom i begränsad upplaga, tryckt av Donald M. Grant. Boken släpptes i två "states", den ena var numrerad 1 - 1000 och den andra med bokstäver a - z. Omslaget påminner en hel del om det som just nu kan ses på den amerikanska versionen av From a Buick 8.
• När The Regulators kom ut i begränsad upplaga, hade varje bok en handskriven check av Richard Bachman i stället för bara en vanlig signatur. Alla dessa checkar hade referenser till andra böcker av King och check 157 - 166 har tydliga referenser till Christine:
157. Pittsburgh Civic Center, $26, tkts. to Jackson Browne.
158. Roland LeBay, $2,100.00, '58 Fury.
159. Arnie Cunningham, $87.50, for auto parts.
160. Darnell's Used Auto Parts, $15, grill for Fury.
161. Johnny Pomberton, $100, Rent "Petunia".
162. British Lion Steak House, $28.50, dinner w/ Leigh.
163. Libertyville Heights Cemetary, $150.00, LeBay's plot.
164. McConnell's Auto Parts, $65, windshield for Fury.
165. The Speed Shop, $85, Feully headers.
166. Western Auto, $8.00, keys/Darnell's.
• I filmen finns en scen där Dennis ska fråga Leigh om hon vill gå ut med honom. De är båda i biblioteket och precis innan han sätter sig vid hennes bord plockar han ut en bok ur en hylla och boken är givetvis Kings Christine.
• Att skådespelare gör så kallade "cameos" har man ju hört talas om, men bilar… Faktum är att Christine skymtar förbi i två filmer. Dels i Cat's Eye (där hon nästan kör på Cujo!) och dels i "Scary Video".
• Enligt en artikel i en gammal svensk filmtidning skulle Christine från början gått under namnet "Outline", men eftersom det inte är bekräftat någon annanstans tror vi att det helt enkelt rör sig om ett skrivfel modell större.
Personliga reflektioner
I vanlig ordning har jag läst om boken inför denna genomgång och det första man kan anmärka på är att den svenska boken är onödigt lång. Av någon anledning har Legenda satt boken med ganska stor stil på små sidor, vilket gjort att boken växt från originalets 526 sidor till monstruösa 769 sidor. Det andra man kan anmärka på är att boken i sig är lite onödigt lång rent historiemässigt. Det känns som om den kunde trimmats ned en smula extra.
Ser man förbi den personliga parentesen hittar vi en - till en början i alla fall - ganska skön och roande historia om kompisarna Arnie och Dennis. Men sen blir historien allt mörkare och snudd på obehaglig. I sin helhet en bra mycket bättre historia än vad jag mindes. Jag har inte läst boken sen jag läste den för första gången för runt 15 år sedan och det är - som i så många andra fall - filmen jag minns mest. Givetvis har jag även sett om filmen inför denna genomgång och blev ganska besviken faktiskt.
Det finns mycket i boken som fallit bort i filmen, vilket är naturligt, men jag saknar ändå en del av bokens bärande bitar, som Dennis och Arnies vänskap. Den framstår inte alls lika stark i filmen som i boken. Även Ronald LeBays del i det hela har helt fallit bort och hans bror George har fått ta över rollen som den skabbiga gubben som säljer bilen. Filmens två starka kort är specialeffekterna som jag fortfarande tycker är rätt häftiga, och Keith Gordon som gestaltar Arnie Cunninghams förvandling och förfall på ett utmärkt sätt. Synd att Gordon inte verkar ha fått några större roller sedan 1983.
Mitt enda problem med Christine (både som bok och film) är att jag inte riktigt går igång på idén om en levande bil, plus att jag inte riktigt tycker att King klarar av att berätta varför hon lever och varför hon är så ond. I filmen förstärker man hennes ondska genom att lägga till en öppningsscen där hon redan på rullbandet i fabriken krossar en gubbes fingrar och tar kål på en annan. Det är lite B tycker jag.
Men för att summera det hela tycker jag att Christine är värd tre Följeslagare av fem möjliga. Den har en viss charm, men skulle kanske ha skrivits om en gång till.
ANDERS JAKOBSONDet var säkert 12-15 år sedan jag läste Christine så att säga att jag har den färskt i minnet vore en lögn. Jag kommer dock ihåg att jag tyckte att den var häftig när jag läste den. Hela konceptet med en bil som reparerar sig själv var spännande och nyskapande…åtminstone i min värld.
Tyvärr lever inte filmen upp till bokens standard och jag tror att det är en hel del som inte gillar Christine just på grund av det. Tyvärr är det ju så att fler ser filmen än läser boken och gör man både och är det ju ofta så att det är filmen man minns…
Betyget blir medelmåttigt. Tre Följeslagare av fem möjliga.
HANS-ÅKE LILJAFöljeslagarnas medelbetyg och kommentarer
Det är med stor glädje vi kan konstatera ett bländande rekord! Christine lyckades engagera hela 63 medlemmar att skicka in sitt betyg på boken! Detta är vi mycket glada över, och medelbetyget blev mycket högt - 3,98 - efter 4 tvåor, 16 treor, 30 fyror och 13 femmor.
Här är ett axplock av kommentarerna till betygen:
- En bok som känns lite fånig och långtråkig. Delarna som handlar om tonårsrelationer är mycket intressanta, men "mördarbilen" blir bara fånig.
- Christine läste jag första gången för 7-8 år sen och plöjde igenom boken på två dagar. Det är mycket känslor i boken som jag uppskattar, i början så lider man verkligen med Arnie men man kommer att hata honom (egentligen LeBay). Men så kommer vändningen i slutet när Dennis lockar ut Arnie lite parkeringen och då skäms man nästan lite för sina känslor. En av Kings bättre böcker.
- Det är en himla bra rysare, som gör att man blir mörkrädd när man är ute med hunden sent på kvällen och möter märkliga bilar… Allvarligt talat så är det en historia man minns och återkommer till i tankarna långt efter man har läst den och då är det en bra historia.
- Jag älskade boken när jag läste den i femtonårsåldern (har tyvärr inte hunnit läsa om den nu). Visst fanns det tidpunkter då man önskade sig en sådan bil (eller snarare sådan allierad) när man växte upp och höll på att möta vuxenvärldens krav, samtidigt som man kände sig egen och utstött. Ju mer jag tänker på det så är ju King ingen skräckförfattare, utan snarare en skildrare av mänskligheten i en rad faser och mindre trevliga skepnader, men likväl en lika stor författare som mången nobelpristagare. Han blir ju läst åtminstone.
- Tycker att denna boken fångar det Amerikanska samhället och vad som händer inuti människor på ett mycket bra och trovärdigt sätt. Läste den om och om igen när jag var ung och hittade många bottnar. Storyn kan tyckas simpel och långsökt om man bara tittar snabbt, men jag tror på den när jag läser Christine. Länge sedan jag läste den nu, men jag kommer definitivt att läsa den fler gånger i mitt liv.
- Som vanligt får man någon gång under resan sympati för alla karaktärer, även de "onda", språket är lättillgängligt samtidigt som det är roande. Inte någon gång under läsandet tappade jag fokus och tröttnade, man vill hela tiden läsa mer. Jag ska bespara er en massa superlativ och avslutande säga att jag tycker Arnie är en modern antihjälte.
- Christine var den första bok av Stephen King jag läste. Jag var 14 år gammal och sög åt mig romanens kärlekshistoria som en svamp. Jag var Arnie Cunningham, ensam, missförstådd, med hudbesvär och få vänner. Vi slukade Stephen Kings böcker. Något år senare identifierade vi oss med Förlorargänget i DET, min ungdoms andra stora läsupplevelse. Christine var på en gång krypande otäck och fascinerande, Roland D LeBay en skrämmande djävulsgestalt. En av bokens mest skräckinjagande scener är när den döde LeBay visar sig i bilens baksäte (eller är det framsäte?) och väser "Ta dig en sup, din jävel. Du ser ut att behöva en". Jag har aldrig läst om boken efter det, och kanske romantiserar jag en aning och minns den som bättre än den är, men i min bok har Stephen King sällan uppnått samma höjder som med Christine.
- En av de obehagligaste skildringarna av mänskligt förfall jag läst.
- Denna bok har en fascinerande vinkling, en känslosam handling blandad med den sedvanliga skräckelementen och slutet är rent av tragiskt. Den tilltalar nog den sympatiska delen av många läsare och detta med den starka kontrasten till skräcken är lite som en sur godis som till 50% är söt. Mycket bra bok som sagt, men dock inte den bästa.
- King bygger upp spänningen bit för bit. Jag tycker berättelsen intensifieras fram till duellen i slutet. Boken läste jag då jag hade influensa med rätt hög feber. Detta gjorde att jag om nätterna hade härliga mardrömmar om både bilar (last- och tankbilar), samt monster i kattskepnader.
- En av Kings sämre, fastnade inte för konceptet helt enkelt.
- Det var länge sedan jag läste den, men den var lite väl osannolik, samt lite "seg"'. Visst skriver King osannolika historier, men en del kan faktiskt vara sannolika. Dock, Christine var inte så bra - det finns bättre Kingböcker.
- Det var den andra Stephen King-boken jag läste (1988) och det var som att bada i en isvak varje kväll när jag läste, strax innan det var dags att släcka lampan. Jag tycker om tonen, det är kanske en av Kings bästa böcker om Amerika och den amerikanska själen med rock och bilar. Jag vet att många tycker den är för lång men jag tycker den har ett bra tempo och är väldigt bra balanserad. Dennis och Arne är två sköningar som det är lätt att identifiera sig med. Roland LeBay är inte att leka med. Bra jobbat.
Först publicerad i Följeslagarna #153 - 2002-10-14
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.