GENOMGÅNG
Misery
”She can´t be dead! Misery Chastain CANNOT BE DEAD!” – Annie Wilkes
Ett kärleksbrev till fansen
Stephen King blev med sin allt stigande framgång något av en rockstjärna i bokbranschen. Högarna med fanmail växte och mängden folk som trängdes utanför hans hem för att få en skymt av King blev allt större. Vid den här tiden var det Jim och Stephanie Leonard som tog hand om brevskörden eftersom de hade hand om det officiella nyhetsbladet ”Castle Rock”. Misery är tillägnad detta par.
Stephen King har ibland uttryckt en viss obekvämhet inför sitt idolskap och han har ständigt sett en officiell fanclub som något negativt. Det var bland annat därför han väntade länge innan han lanserade sin officiella hemsida. Misery blev hans möjlighet att behandla tankarna, de allra värsta tankarna, angående kändisskapet.
I informationstexten på den amerikanska originalutgåvan kan man läsa att ”Stephen King owes his fans a loveletter”. Något kärleksbrev kan man väl inte påstå att Misery är, och efter att boken hade kommit ut ramlade det in mängder av arga brev från läsare som trodde att King var otacksam för sina fans.
En hemsk svart pjäs
Till skillnad från många andra av Kings böcker där han byggt upp stora samhällen med folk, platser och saker utspelar sig Misery i en mycket begränsad tillvaro med få karaktärer. I princip två personer i ett rum. Denna typ av isolation och begränsning tog han med sig till ”Dolan’s Cadillac” och Gerald's Game några år senare. Att Misery gått lätt att föra över till teaterscenerna är inte så svårt att förstå. Förutsättningarna är perfekta. Misery är som en hemsk svart pjäs.
Paul Sheldon är författare till en serie romaner om 1800-talshjältinnan Misery Chastain. Han är själv inte förtjust i serien, men den säljer bra, vilket inte hans mer seriösa böcker gör. När boken börjar har Paul just färdigställt sin första roman efter att ha avslutat ”Misery”-serien med att låta Misery dö i barnsäng. På väg från hotellet där han skrivit boken råkar han ut för ett väldigt oväder, och med för mycket firarchampagne innanför västen totalkvaddar han bilen.
När han vaknar till liv är han i händerna på Annie Wilkes, en sköterska som dessutom säger sig vara hans största beundrarinna. Vad han inte vet är Annie just då inte vet att hennes favorit Misery faktiskt är död och vad han heller inte vet är att Annie är skvatt galen. När Annie väl läser den sista Miseryboken förändras hon från god sköterska till ond sköterska och utsätter Paul för både psykisk och fysisk smärta. Han får bränna manuset till den nya boken och hontvingar honom att skriva ”Misery’s return” för hon accepterar inte hjältinnans död. Och när Paul är stygg drar sig inte Annie för att straffa honom, rejält.
Ren äkta skräck
King visar i Misery upp en otroligt skicklig inblick i en galnings person och ger oss på köpet en otäck skildring av en frisk människas förfall, samtidigt som han dessutom ger en intressant bild av hur böcker egentligen skrivs. Tre flugor i en smäll, så att säga. Paul blir en modern Sjeherazade, flickan från ”Tusen och en natt” som får berätta historia efter historia. Paul skriver för att leva och rollerna är ombytta: det är inte han som håller sina läsare fängslade med sitt skrivande utan det är läsaren som håller honom fängslad.
King i sin tur lyckas på något sätt berätta två historier i en och samma bok eftersom han med korta utdrag ur ”Misery’s return” och Pauls tankar mellan dessa får oss att förstå hela historien. Man fattar inte hur han burit sig åt.
Misery är äkta skräck, rakt av. Inga monster, inget övernaturligt, utan enbart människor och den skräck som bara kan uppstå när människor är inblandade. Med det sagt är det inte så svårt att förstå att King först tänkte publicera Misery under namnet Richard Bachman, eftersom boken verkligen föll in i Bachmans mall. Men så avslöjades Bachman i och med Thinner och den sjätte Bachmanboken fick vänta ytterligare ett par år.
Oscarsbelönad filmatisering
Klassisk sekvens ur filmen.
Misery har även framförts som pjäs ett flertal gånger och i ett flertal länder. För ett par år sedan framfördes två olika versioner av pjäsen samtidigt i Sverige och i år har en av dem gått upp på nytt. Misery lär gå upp igen även i framtiden.
Utgivning
1987 kom Misery i USA
1988 kom Misery på svenska (Lida)
1989 kom Misery på finska (Piina)
1990 kom Misery på danska (Misery)
1990 släpptes Misery som film i USA
1991 kom Misery på norska (Kidnappet)
Det har även satts upp ett otal teateruppsättningar av Misery. I Sverige har 3 olika varianter spelats.
Udda fakta
•: King: ”Jag skrev det mesta av Misery för hand vid Kiplings skrivbord i Brown’s hotell i London. Sen fick jag veta att han hade hittats död vid skrivbordet. Det skrämde mig, så jag lämnade hotellet.”
• En amerikansk pocketutgåva av Misery har ett omslag innanför omslaget föreställande just Paul Sheldons ”Misery’s return”. En fager kvinna omfamnas av en muskulös hjälte med ett ansikte mycket likt en viss författare…
• Boken inleds med mummelljuden ”umber whunnn, yerrnnn umber whunnnn fayunnnn” som i den svenska översättningen inte alls översatts. Ljuden ska utläsas ”Number one, your number one fan”.
• Jack Nicholson som Paul och Bette Midler som Annie? Ja, så kunde det ha blivit för båda erbjöds rollerna. Nicholson avböjde eftersom han inte ville göra ytterligare en film baserad på en Kingbok, och Midler tackade nej eftersom hon inte hade lust att spela en galning med tanke på sina fans.
• Bokens klassiska yxscen var med i William Goldmans manus eftersom enbart tanken av hur publiken skulle reagera gjorde att han ville skriva manuset. Rob Reiner ändrade dock detta till den mildare (?) släggscenen. Kathy Bates har sagts sig vara besviken över att inte få svinga yxan. Hon har även uttryckt sin besvikelse över att scenen när Annie kör över en ung polis med gräsklipparen klipptes bort då Reiner trodde att publiken skulle skratta åt den.
Personliga reflektioner
Trots att jag vet att jag läst Misery två gånger tidigare så slår det mig när jag läser om den lagom till denna genomgång hur mycket det är i boken som framstår som helt nytt. Som vanligt, får jag faktiskt lov att säga, så är det filmen man minns Därför blev det en ganska spännande läsupplevelse, som jag tyvärr slarvade bort lite genom att läsa boken i oregelbundna omgångar.
Jag kan inte förneka att en bok som Misery gör att jag uppskattar King allt mer när han skriver om ”naturlig skräck” än när han hittar på monster och övernaturliga inslag. Precis som i ”Apt pupil” så skulle allt kunna hända i verkligen, vilket gör det hela ännu mer hemskt. Sättet han luckrar upp Annies hemligheter och hur hon agerar är mycket starkt skrivet och är något jag saknar i filmen. Även Pauls förfall in i galenskapen är otrevligt tydligt i Kings bok. Referenserna till ”gudinnan” och ”Afrika” är småknepiga, men blir allt klarare vid fler läsningar.
Misery står ut som en ganska udda bok bland Kings verk och är tveklöst en stark och välskriven bok. Ändå är jag lite restriktiv med betyget denna gång, förmodligen på grund av min oregelbundna läsrytm som förtog lite av upplevelsen. Misery får därför tre starka Följeslagare av fem möjliga.
ANDERS JAKOBSONMisery är faktiskt en personlig favorit. Inte Kings bästa men definitivt där upp i toppen. Även filmen är mycket bra. Vi får vara tacksamma att det inte blev Jack och Bette som spelade Paul och Annie, det hade förmodligen blivit katastrof. Däremot hade det varit ganska kul om Bachman publicerat Misery. Det var nämligen planerat att den skulle bli Bachmans uppföljare till Thinner innan det avslöjades att King och Bachman var samma person.
Betyget blir fyra Följeslagare av fem möjliga.
HANS-ÅKE LILJAFöljeslagarnas medelbetyg och kommentarer
49 röster på Misery blev det totalt fördelade på två 2:or, sju 3:or, 27 4:or och 13 5:or, vilket gav ett starkt medel på 4,04 Följeslagare. Här följer några kommentarer:
- En bra bok med många spännande och gastkramande händelser. Den var så bra att den annars bra filmen blev sämre just på grund av att boken var så pass bra som den var.
- Otroligt nervkittlande och spännande! Man lider verkligen med Paul och känner Annies sinnessjuka personlighet.
- Det var nu längesen jag läste den, men om inte minnet sviker så tyckte jag att den var rätt seg i början. Fast stämmningen byggs upp och boken blir bara bättre och bättre. Filmatiseringen är dock bättre. Mycket tack vare Kathy Bates helt fenomenala insats.
- Misery är ruggig och nästan påfrestande att läsa. Det är nog därför jag aldrig läst om den. Den är inte ruggig som en rysare utan ruggig för man lider med honom och känner ett växande hat mot psykokärringen.
- Misery är verkligen en bra Kingbok. Han verkar vara i bra form, man känner igen honom sen förr då böckerna går i samma tempo. Lite långdragen ibland men scenerna i köket och då han utforskar huset är verkligen bra. Spänningen byggs upp bra, man har svårt att släppa den.
- Den är en av de bästa storys som King skrivit och dessutom är filmen som baseras på boken mycket bra också, vilket man verkligen inte kan tycka om alla filmer som bygger på Kingböcker.
- Man är från början fast i boken och sitter med skräckblandad förtjusning och väntar på att Wilkes ska komma på Sheldon i hans flyktförsök. I Misery har King dessutom lyckats få med en hel del otäcka saker och då inte i form av monster och slem utan mänskliga otäckheter. Ensamhet, beroende, maktlöshet och så vidare. Att Wilkes dessutom är en trovärdig person trots sin helgalenhet tyder på stor författarskicklighet. Som sagt, gastkramande spänning frånbörjan till slut.
- En spännande bok om vad som händer när en författares "största fan" visar sig vara en svårt sjuk kvinna, som inte tar nej som svar, och som inte frivilligt släpper det hon en gång fått tag på. En skarp inblick i sinnets vindlar och vrår, en ändå kärleksfull bild till en sjuk människas problem och världsuppfattning, utan att för ett ögonblick mista spänningen som vi känner igen från, och förväntar oss av, King. I skuggan i den vanliga, normala världen står skräcken redo att gripa oss, att släpa in oss i skuggan, för att äta vår skräck, dricka vår ångest.
- Jag har läst boken ett par gånger, och jag minns speciellt första gången. Jag var på semester i Spanien och låg och läste en kväll, jag kunde bara inte lägga den ifrån mig samtidigt som jag nästan mådde lite illa för den var så otroligt spännande och läskig. Boken har en speciell krypande känsla som finns där från första till sista sidan, Misery är en av mina favoriter, absolut!
- Jag var inte så förtjust i den då den kom, men har senare omvärderat den. Jag har för mig att King publicerade lite för många icke-övernaturliga böcker där ett tag. Bland annat Gerald's Game, Dolores Claiborne och denna. Detta till trots så läste jag ju givetvis även dessa, men var samtidigt lite ängslig att han hade gjort som sin kollega Straub och lämnat genren för gott. Så var ju inte fallet, och då jag senare läste om boken så blev jag förtjust. Den är härligt otäck och visst är det förbaskat kul med ett kvinnligt psyko.
- En riktig nagelbitare som är svår att lägga ifrån sig. King begränsar sig i denna bok och skapar kanske just därför en "instängd" spänning av stora mått... Något att läsa för dem som tycker King verkar handla om äckliga monster och demoner...
- Jag gillar Misery väldigt mycket. Jag ser den faktiskt som en av Kings höjdpunkter. Antaligen för att jag gillar hans mer psykiska och jordnära böcker. Det övernaturligas frånvaro brukar ofta vara ett stort plus när det gäller King. Han lyckas skapa en krypande klaustrofobisk stämning som slår det mesta. Hela boken utspelas nästan uteslutande i ett enda rum och sånt tycker jag är intressant. Huvudpersonens ändlösa plågor, både psykiskt och fysiskt är mästerligt skildrat. Den går ej att lägga ifrån sig och den visar verkligen Kings förmåga att bygga upp spänningen. Den innehåller även lyckad svart humor.
- Spännande, bra intrig och otroliga personbeskrivningar, men King kan bättre!
- När Misery kom ut så tyckte jag inte alls om den för den var bland de första böckerna som övergick från Kings övernaturliga skräckromaner till Kings lite mer realistiska ruggigheter. Jag föredrar när King håller på med lite mer spöklika saker... Misery störde mig också på grund av hur den var skriven med vissa delar i "skrivmaskinstext". Det är fortfarande en av de Kingböcker som jag inte har läst om mer än en gång.
- Misery är rätt spännande stundtals, men jag får hela tiden en känsla av att idén till boken var bra, men storyn känns klumpigt skriven.
- Misery är en helt otrolig bok som jag kan läsa hur många gånger som helst. Jag kan inte låta bli att älska Annie Wilkes! Fast på ett hatiskt sätt då! Någon bättre beskriving på en sinnesrubbad sjuksköterska har jag inte hittat i någon bok! Jag vågar sträcka mig så långt så att Misery är med på top-3 av Kingböcker i min bokhylla!
- Jag vill minnas att jag tyckte att boken var seg när jag läste den då den var ny, men att spänningen plötsligt infann sig där i alla fall på något sätt tillslut. Boken markerar hur som helst en brytpunkt i Kings karriär som visar att han kan skriva realistiska (om än väldigt våldsamma) psykologiska spänningsromaner, och kanske var det därför som jag kände mig lite besviken när jag läste den (jag hade ju fortfarande It i färskt minne när jag började med Misery), så det är väl därför jag inte kan placera den som en toppbok. Kanske får jag en annan uppfattning om jag skulle läsa om den nu?
- Jag sträckläste den hela natten när den kom, jag kunde verkligen inte lägga ifrån den. Jag såg även filmen på premiären och scenen med släggan glömmer ingen.
Först publicerad i Följeslagarna #197 - 2004-12-10
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.