GENOMGÅNG
The Drawing of the Three
"Did-a-chick? Dum-a-chum? Dad-a-cham? Ded-a-check?" - The lobstrosities
Efterlängtad uppföljare
Trots att The Dark Tower-serien bara hade börjat och bara nått de allra trognaste fansen, kom The Drawing of the Three som en efterlängtad uppföljare 1987. Återigen - och som alltid - var det det lilla bokförlaget Donald M. Grant som stod för publiceringen och upplagan var på futtiga 30 000 ex samt 850 signerade exemplar.
Boken illustrerades av den då unge Phil Hale vars illustrationer skilde sig avsevärt från Michael Whealans stil. Hales bilder var mer grovhuggna och kantiga jämfört med Whealans mer romantiska fantasystil. Hale själv fick kalla fötter och gjorde om alla illustrationer lagom till en nypressning av boken i inbunden upplaga 1998.
Nytt upplägg
Till skillnad från The Gunslinger som både var och upplevdes som en samling av noveller (de fem delarna i The Gunslinger publicerades först separat i tidningen Fantasy & Science Fiction) så var The Drawing of the Three en mer sammanhållen bok med ett helt nytt upplägg. Man kan här notera att alla delar i The Dark Tower-serien är upplagda på olika sätt, något som är ganska spännande.
I slutet på The Gunslinger samtalade Roland med The Man in Black och fick då reda på att han skulle stöta på tre personer - The Prisoner, The Lady of the Shadows och Death ("but not for you, Gunslinger"). The Drawing of the Three består av tre delar kallade just The Prisoner, The Lady of the Shadows och The Pusher vilket Roland tolkar som Death. Mellan delarna är det mindre partier kallade Shuffle, Reshuffle och Final shuffle.
Några av Phil Hales
illustrationer
Från första upplagan, 1987
Från andra upplagan, 1998
Tre, fyra, fem eller bara två?illustrationer
Från första upplagan, 1987
Från andra upplagan, 1998
Kontakten med dessa tre personer är via dörrar som Roland hittar på stranden i sin värld. Dörrarna är inte bara ingångar till olika tider i vår värld utan ingångar in i en person. När Roland öppnar den första dörren (THE PRISONER) hamnar han inuti Eddie Dean, en knarkare i New York 1987. Eddie är beroende av kokain, men när vi möter honom smugglar han heroin åt maffiabossen Balazar som håller Eddies bror Henry som gisslan. Roland måste först vänja sig vid chocken av allt nytt han ser och sen hjälpa Eddie ur vissa knipor tills han slutligen drar över honom till sin egen värld.
Dörr två (LADY OF THE SHADOWS) döljer Odetta Holmes, en svart rullstolsbunden kvinna i 60-talets New York. Men Odetta är även Detta Walker för hon har en tvådelad personlighet. Givetvis är snälla Odetta inte medveten om den onda Detta och vice versa. När Odetta/Detta dras över till Roland och Eddies värld blir hon en ostabil medlem i sammanhanget. Odetta accepterar läget men Detta är motsträvig och farlig. Roland blir allt svagare på grund av en sammanstötning med giftiga krabbdjur på stranden och han är nära en kollaps. Eddie och sin tur är förbannad över att ha hamnat på någon strand samtidigt som han slåss mot beroendet.
Stämningen är inte på topp när de når den tredje dörren (THE PUSHER) och än värre blir det när den leder in i en riktig dåre. Vi möter Jack Mort i 70-talets New York. Vi får veta att Jack 1943 släppte en tegelsten från en byggnad i huvudet på Odetta, vilket framkallade Detta-personligheten. Vi får också veta att Jack ett 20-tal år senare knuffade Odetta framför ett tåg vilket gjorde henne rullstolsbunden. Och vi får också veta att Jack är den som ska knuffa Jake Chambers (från The Gunslinger) framför en bil, vilket ledde till att han hamnade i Rolands värld.
Roland förhindrar dock detta och utnyttjar Jack för att få tag på medicin och ammunition, för att sedan utnyttja honom till det viktigaste av allt - att leta rätt på Odetta i Jacks värld. Genom dörren ser Detta rätt in i ansiktet på Odetta vilket gör att de två personligheterna stöts ihop till en, samtidigt som Roland kastar Jacks kropp framför det ankommande tåget.
Vad som hänt nu är Odetta/Detta blivit Susannah som har egenskaper från båda sina tidigare personligheter. Men frågan man kan ställa sig är - hur många har dragits till Rolands värld? Eddie är en, Odetta/Detta/Susannah är en eller två eller tre… En teori är att Eddie och Susannah är två och den tredje är faktiskt Jake som eftersom Roland i Jacks kropp inte knuffade Jake framför bilen, vilket gjorde att han dyker upp genom en fjärde dörr i The Wastelands.
Dags för den stora läsekretsen
Trots att få hade möjlighet att köpa och läsa The Drawing of the Three så fick den stora läsekretsen reda på att det nu fanns ytterligare en "hemlig" Kingbok som de inte fick läsa. Trycket på King blev för stort och han gick med på att släppa en upplaga för allmänheten. The Gunslinger kom 1988 och The Drawing of the Three 1989 ut i trade paperbacks (storpocket) med illustrationer genom Penguins underetikett Plume.
Utgivning
1987 kom The Dark Tower II - The Drawing of the Three i USA
1990 kom The Dark Tower II - The Drawing of the Three på svenska (Det Svarta Tornet II - Följeslagarna)
1991 kom The Dark Tower II - The Drawing of the Three på danska (Det Mørke Tårn II Udvælgeösen)
1993 kom The Dark Tower II - The Drawing of the Three på finska (Musta Torni II - Kolme Korttia Pakasta)
2006 kom The Dark Tower II - The Drawing of the Three ut i svensk nyöversättning (Det Mörka Tornet II - De Tre Blir Dragna)
The Dark Tower II - The Drawing of the Three har inte översatts till norska.
Personliga reflektioner
Jag blev lite fundersam när jag läste Följeslagarna när den kom ut i Sverige 1990. Hela The Dark Tower-grejen var lite konstig och spretade så jämfört med andra böcker King släppte vid samma tidpunkt. Ändå fanns det något som kittlade mig i historien.
Ganska många år senare läste jag de tre första delarna i serien på engelska, men då var det mest The Waste Lands som gjorde starkast intryck på mig. The Drawing of the Three var bara ett stopp på vägen.
Men i somras läste jag om alla fyra böckerna när de kom ut i den nya inbundna upplagan och smälte totalt för The Drawing of the Three. Vilken bok! Det är svårt att rangordna böckerna men just nu är den nummer ett i serien.
Anledningen till detta kan stavas kort och gott: Eddie Dean. En av Kings färgstarkaste karaktärer gör här sin entré och i och med det lossnade hela grejen med olika världar för mig. Visserligen hade Rolands värld en kontakt med vår värld redan i The Gunslinger när Jake ramlade in i den, men i The Drawing of the Three kultiveras kulturchocken. Det är så kul att se Rolands uppfattning av vår värld, hur han imponeras av att det finns så mycket papper och får en sockerchock av Pepsi.
Jag har en känsla av att jag tidigare tyckt att boken varit lite segdragen när Följeslagarna (för det är ju det de blir!) färdas mellan dörrarna, men nu tycker jag att man upplever känslan av hur himla jobbigt det måste vara att dra en rullstol genom sanddynorna.
The Drawing of the Three har det mesta man kan kräva av en The Dark Tower-bok. Mystiken (det här med att dörrar bara dyker upp bland sanddynorna är ju hur fräckt som helst), starka karaktärer (främst Eddie, men även Detta/Odetta) och spänning (uppgörelsen med Balazars gäng är hur actionpackad som helst). Allt detta i en bok med en mycket trivsam längd. Betyget blir faktiskt fem rungande Följeslagare av fem möjliga. En sån bok!
ANDERS JAKOBSONFöljeslagarnas medelbetyg och kommentarer
31 Följeslagare var med och röstade fram medelbetyget, och det blev högt: 4,1, fördelat på en 1:a, en 2:a, fyra 3:or, tretton 4:or och tolv 5:or. Här är några kommentarer:
- I den här boken händer verkligen någonting med berättelsen. När jag läste The Gunslinger första gången lade jag undan den med viss besvikelse, men när jag något år senare fortsatte med The Drawing of the Three blev jag väldigt positivt överraskad. Först för att King i den boken presenterar skärningen mellan världarna. Och så är det så mycket vackra och intelligenta scener i den. Man kan se dem framför sig. Dörrsekvenserna är något jag gillar starkt. Men även scenerna på den ändlösa stranden är väldigt snygga och stilrena. Så blir det lite psykologi och socialrealism i boken, vilket också ger en bra skärning till Revolvermannen och hans värld.
- Av de fyra första DT-böckerna så är detta min favorit. Första delen, den där Roland ska "dra ut" Eddie är helt underbar. Först när han sitter på flygplanet och Roland hjälper honom igenom tullen tills hur det går inne hosmaffian. Noterbart är att berättarstilen har ändrats en del från hårdkokt spagettiwestern i ettan till mer klassiska Kingstil i tvåan. Odetta är också kul, men hon engagerar inte riktigt lika mycket som Eddie och Roland, men de engagerar för två!
- Jag tycker att The Dark Tower-serien börjar ta sig här efter den svaga inledningen. Fortfarande är det dock ingen av mina Kingfavoriter. Roland är sjuk hela tiden och Eddie och Odetta/Detta är mest osympatiska.
- För mig så lossnade DT-historien ordentligt i och med den här boken. Jag tyckte att The Gunslinger var bra, men samtidigt lite konstig och "kortfattad". Nu började historien ta fart och längden på berättelsen passar King bättre i mitt tycke. Till en början kändes det konstigt med inblandningen av "vår tids" New York-bor, men när man fattat att det inte var en vanlig fantasy-berättelse vande man sig snart. Hela beskrivningen av hur Eddie och Susannah kommer till DT-världen är otrolig och spänningsfaktorn är märkbart högre. Fastnade man inte för DT i första boken (vilket jag gjorde hur som helst) så kommer man definitivt att ryckas med från och med bok 2.
- I min mening är boken på topp-fem-listan över Kings bästa böcker. Förvisso är de efterföljande DT-böckerna mycket bra, men hade King byggt vidare på den "mystiska" känsla man får när man läser denna bok hade de blivit ännu bättre. Nu har King istället valt att blanda in en figur som Oy, vilket gör det hela lite väl gulligt... En favoritepisod i The Drawing of the Three är när Roland inne i The Pusher vänder sig om och ser på Detta och får henne att förstå sin dubbla personlighet.
- The Drawing of the Three är en nyckelbok i The Dark Tower-serien. Här introduceras karaktärerna Eddie och Susannah (Odetta/Detta) som blir nyckelfigurer i de följande delarna. Boken skiljer sig ganska mycket i stilen jämfört med den The Gunslinger (framför allt originalversionen). Här känner man igen Kings stil från hans "vanliga" böcker lite mer. Det är en skön fantasyhistoria men det som gör att jag gillar den är ju kopplingen till vår värld. Kontrasten mellan Rolands och vår värld känns speciell och gör boken intressant. Rolands betraktelser och reflektioner över vår värld är intressanta och ofta roliga. Både Eddie och Susannah har problem i sina liv i vår värld, bara för att transporteras över till Rolands värld utan att själv egentligen kunna råda över det. Det visar sig dock, kanske i alla fall, vara det bästa som hänt dem. Ja, det är en bok med flera bottnar som jag gillar.
- Intressant tanke att hoppa in i en annan människas medvetande och samtidigt kunna se varandra.
- Det var sommarlovet innan jag började gymnasiet. Varmt, soligt och 90-tal. Jag hade införskaffat den svenska inbundna versionen för en spottstyver (10 finska mark för paketet DT1 och 2) från en bokhandel i Vasa som hade gjort konkurs. Visst hade jag fyndat rejält och köpt uppemot 20-30 böcker, men Det Svarta Tornet-serien intresserade mig mest.
Jag hade nyss gått ut högstadiet och var inne i en fantasylitteraturperiod. David Eddings hade blivit tråkig och "Sagan Om Ringen" började bli träig efter idel omläsning. Drakens Ögon hade jag hittat i min storebrors rum och blivit överlycklig över att min favoritordspottare hade skrivit fantasy, även om den var riktad till yngre publik. Talismanen hade jag avverkat ett par år tidigare men ansåg av någon mystisk anledning att det inte var fantasy. Väl hemma läste jag Revolvermannen på någon dag. Jag hade läst boken innan på engelska, men gillade den inte. Nu kanske man hade mognat lite och jag älskade boken, trots att den var lite klumpigt skriven.
På vår sommarstuga i den idylliska Österbottniska Gerbyskärgården låg jag på stranden och öppnade nästan dreglande Följeslagarna. Solen gassade och måsarna skriade. Snacka om att läsa i rätt miljö. Roland vaknade på stranden och mötte krabbmonstren, blev av med sina fingrar, och var yr. Jag trodde nästan mig höra "dida-dick, dida-dock" från fiskmåsarnas bo som var fullt med nykläckta ungar. Med vågorna skvalpande och början till solsting kände man sig hemma på Rolands strand från helvetet...
Detta är en av mina absoluta favoritböcker. Jag har senare läst Kings ord på engelska, men jag gillar ändå översättningen mer. Detta är väldigt ovanligt, för jag vill alltid läsa på originalspråk. Vad vore "Tuntematon Sotilas (Okänd Soldat)" utan sina lustiga finska dialekter? Eller "A Clockwork Orange" utan den utomjordiska framtids-ryss-engelska?
Roland är naturligtvis huvudpersonen, men så här starka karaktärer hittar man sällan i en enda bok. Eddie, Detta, Odetta, Mort, ja till och med Eddies bror Henry. Jag har svårt att se en regissör som klarar av att skildra Rolands vilda äventyr i 70-tals New York på den vita duken. Vilken intensitet! Eddie som krigar som en hjälte utan ett plagg på kroppen! Snutarna som blandas in! Rolands min när han ser all ammunition!
Hujedamej en sådan bok!
- En del i Det Svarta Tornet-sviten och som en del i det större är den en bra bok då den har sina poänger, resandet som Roland gör mellan världarna är bra och underhållande, och insikten i Odettas psyke är en skrämmande bild, som bara blir värre allt eftersom. Inte den bok man ska börja svarta tornet med dock, ska man läsa den så måste man börja med Revolvermannen.
- Första gången jag läste den tyckte jag faktiskt att den var lite seg... Men när jag för ett par år sedan hittade tillbaka till Kings böcker efter en längre "skilsmässa" var det DT-serien som jag började om med. Och nu fastnade jag plötsligt för karaktärerna i berättelsen! Anser att DT-sviten är bland det absolut bästa King har presterat och ser verkligen fram emot de avslutande delarna (men känslan är tudelad, risken att det är det sista King publicerar förtar en del av glädjen/spänningen...)
När det gäller den aktuella titeln så tycker jag att det är i denna bok som historien tar fart, The Gunslinger var betydligt segare, och de händelser som skildras i The Drawing of the Three drar in läsaren i ett nät, skapar ett behov av att få veta vad som händer i slutet av resan!
- Jag läste nyligen om denna bok eftersom jag nyligen fick den senaste och ville läsa de tidigare igen innan jag tog den. Jag tycker att det är i den här boken det tar riktigt fart och riktning. Det känns som King i denna bok hittar riktningen för hela serien. Jag har alltid gillat illustrationerna i böckerna. Dessutom tycker jag det är typiskt King att ha karaktärer som inte är några klippta och skurna hjältar.
- Tycker att King är en väl så bra fantasyförfattare som skräckförfattare. Och som vanligt är han en fantastisk personskildrare och lyckas fängsla mig från sida ett. Det är svårt att lägga från sig boken för att man är så nyfiken på vad som ska hända. Och ärligt talat, hur många författare klarar att skriva så intressant med så få rollinnehavare och enformig miljö? Den gav mig definitivt mersmak på DT-serien.
- Det var länge sen jag läste den, jag kan inte varit mer än 14-15 år. Minns inte så vansinnigt mycket av Följeslagarna, annat än att fann den lite småtråkig. Jag hade rätt höga förväntningar efter del ett, som föll mig mer i smaken, men de infriades tyvärr inte riktigt. Men jag ska läsa hela serien i ett svep när del sex kommer ut (då borde jag ha hunnit sluka del 1-6 när sista delen kommer), och jag räknar med en riktig läsupplevelse!
- Den än så länge sämsta DT-boken, som för mig är mer eller mindre en transportsträcka.
Först publicerad i Följeslagarna #190 - 2004-05-05
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.