GENOMGÅNG
Rage
"The morning I got it on was nice" – Charlie Decker
Att komma loss
Stephen King började skriva Rage sommaren 1966, då han fortfarande gick i college. Originaltiteln var Getting It On ("Komma loss"), döpt efter Mark Bolan & T-Rex låt "Bang a Gong (Get it on)". King hade tidigare skissat lite på en berättelse om en skolklass som tog över ett klassrum och förgäves försökte kämpa mot Nationalgardet.
I Getting It On fick King utlopp för sin rädsla av att vara en "outsider" i en tid då han inte visste om han skulle bli vansinnig av frustration. Det dröjde dock fyra år innan King tog tag i berättelsen igen, då han hittade den i en låda i sitt barndomshem. King hade då skrivit Sword in the Darkness och The Long Walk som han försökte få publicerade.
Efter att ha misslyckats med Sword in the Darkness, skrev han klart Getting It On 1971 och skickade in den till förlaget Doubleday, då de hade publicerat "The Parallex View" av Loren Singer – en bok som på sätt och vis liknade Getting It On, varefter King trodde att Doubleday kunde vara intresserade av boken.
Bill Thompson kliver in i bilden
King skickade sitt manus till den redaktör som hade behandlat "The Parallex View", men denne hade lämnat förlaget och skjutit över allt sitt arbete till en viss William G. Thompson. Thompson skrev tillbaka till King och bad om ett andra utkast.
King skrev om boken och skickade in ett nytt manus. Thompson gillade boken skarpt, men lyckades inte övertala sina överordnade om att publicera boken. Thompson har sagt:
"A masterful study in character and suspense, but it was quite, deliberately claustrophobic and it proved a tough sell within the house. I’d asked Stephen – for by now we were on a first-name basis – for changes which he willingly and promptly made, but even so I couldn’t glean sufficient support and reluctantly returned it."
King blev givetvis besviken. Han hade hoppats att detta skulle vara hans stora chans att äntligen bli författare på heltid, och allt omarbetande av boken hade tänt ett ljus av hopp inom honom, och trots att han hade kämpat för att få till boken som förlaget ville ha den, blev det inget och Getting It On förvandlades till en så kallad "trunk-novel" – en bok i byrålådan.
Richard Bachman föds
Sex år senare kom faktiskt Getting It On ut. Men då hette den Rage och författaren Richard Bachman. Varför King gav ut böcker som Richard Bachman är en av bokvärldens hetaste frågor, och den har egentligen aldrig blivit vettigt besvarad. Inte ens King själv klarar av att förklara varför en människa som hette Richard Bachman plötsligt uppenbarade sig bland pocketböckerna. Han försöker tappert i förordet till den samlade volymen av de fyra första Bachmanböckerna, men kan inte få fram ett bra svar. Det enda han säger i klartext är att han en dag kom på att han ville ge ut Getting It On under pseudonym.
Rage publicerades som en "slask"-pocket av ganska dålig kvalité. Den kom ut, sålde lite och försvann sedan – förmodligen ner i pappersförstörare för att återanvändas till nya böcker. Om inte det är helgerån, så vet vi inte vad som är det!
Den fick några recensioner, bland annat i bokindustrins bibel "Publishers Weekly" som bland annat skrev:
"Even a lesson in Latin grammar would have been more involving than what goes on in the Maine classroom in which psychopath Charlie Decker holds fellow students hostage. Charlie is in a rage, but it’s never clear why, other than that he’s got a grudge against both his father and the high school authorities who put him on probation for assulting a teacher. Now Charlie has killed two teachers, set a fire in the school and taken over his classroom at gunpoint. When the other kids begin to act like clones of Charlie, playing mean-spirited games on another, they too turn out to be merely rebels without a cause, but apparently the author considers their violence sufficient to engage our interest."
Den stora frågan är ju förstås om recensenten hade haft samma syn på boken om han vetat vem som egentligen hade skrivit den…
Renande raseri
Den engelska pocketen.
Charlie beväpnar sig med en stor rörtång som han bär under sina säckiga kläder. Under en kemilektion blir Charlie kallad fram till tavlan för att lösa ett problem, något som han hatar. Stressad och häcklad för att han gång på gång gör fel, tappar Charlie fattningen och hamnar i en argumentation med läraren Mr Carlson och det hela slutar med att Charlie misshandlar läraren med sin rörtång, nästan så att Mr Carlson förlorar livet.
Så kan man inte bete sig, anser skolan och Charlie sätts under utredning. Under tiden börjar Charlie beväpna sig med något annat – sin faders revolver. Två månader efter misshandeln kallas Charlie till skolans rektor – Mr Denver som försöker förstå varför Charlie gjorde det han gjorde, men det hjälper föga. Charlie säger vad han har på hjärtat:
"I’m sick of you and Mr. Grace and all the rest of you. You used to make me afraid and you still make me afraid but now you make me tired too, and I’ve decided I don’t have to put up with that. The way I am, I can’t put up with that. What you think doesn’t mean anything to me. You’re not qualified to deal with me."
Charlie fortsätter att spy galla och häckla rektorn och det hela slutar med att rektorn avvisar Charlie från skolan. För gott. Vad han inte vet är att Charlie minsann inte tänker göra en tyst sorti…
Charlie återvänder till sitt klassrum och skjuter lärarinnan och tar sin skräckslagna klass som gisslan. Undervisningen tas nu över av Charlie som leder en lektion som klasskamraterna sent ska glömma – en lektion där frustration och känslor forceras ut innan skolklockan ringer för en sista gång.
Oväntade följder
Vi har svårt att tro att King, inte ens i sina vildaste fantasier, kunde föreställa sig när han inledde författandet av Getting It On 1966, att boken skulle anses som en inspiration till hemska våldsbrott. Men det blev tyvärr vad som hände.
Det var den 2:a februari 1996 som den då 15-åriga Barry Loukaitis, iklädd en långrock, steg in på Frontier junior high i Moses Lake. Under rocken hade han en 22-kalibrig revolver, en pistol, ett jaktgevär och 78 skott som han använde för att döda sin mattelärare Linda Kyrus samt eleverna Manuel Vela (14) och Arnie Fritz (15). När polisen senare gjorde en husrannsakan hos Barry hittade de ett ex av Rage på hans nattduksbord.
Naturligtvis blev det så att det spekulerades i om det var Rage som inspirerat Barry att göra det han gjorde. Även om det inte var det (vilket han endast själv vet) så kan man inte undgå att se likheterna. Ni som läst Rage känner antagligen igen följande, även om det inte är exakt som i boken:
"Barry öppnade dörren till sitt klassrum och sköt genast ihjäl Manuel, som dog direkt. Därefter sköt han Arnie, som även han avled direkt. Efter detta skjuter han även Natalie Hintz, som genom ett under överlever. Somavslutning skjuter han även sin lärare Linda som dör."
Detta är en vittnesutsaga från en av de elever som överlevde.
Det finns även fler likheter mellan vad som hände och Rage. Både Barry och Charlie (i boken) är skötsamma ensamvargar som blir retade av sina klasskamrater. I boken säger Charlie, efter han mördat sin lärare "it sure beats panty raids" ("det är bättre än att jaga tjejer") och Barry hördes efter morden säga "it sure beats the hell out of algebra" ("det är fan så mycket bättre än matte").
Detta behöver ju inte betyda att Barry gjorde vad han gjorde för att han influerats av Rage, det troliga är nog att Barry var (är) en störd kille som antagligen skulle ha dödat någon även om han inte läst Rage.
Hur kommenterade då King det som hände? Jo, vid tidpunkten för händelsen sa han så här:
"Om det är något som jag ångrar i min karriär, så är det att jag publicerade Rage. Jag försöker att trösta mig med att personer som begår den här typen av brott redan är så störda att de skulle göra det ändå".
Tyvärr är inte detta enda gången Rage har blivit anklagad för att influera en mördande tonåring. 1993 sköt en Kentuckeyelev sin engelsklärare och en vaktmästare. Då kommenterade King det inträffade så här:
"Blir det inte en bok blir det nåt annat. Vansinne är vansinne".
Under 1999 har King dock bestämt sig för att dra in Rage från bokhandlarna. De andra tre Bachmanböckerna som ingick i boken The Bachman Books har givits ut i separata pocketar. King vill inte chansa på att någon mer blir influerad av hans bok och går ut och har ihjäl någon, vilket man får respektera, även om det är trist. King sa även att han dock tror att de som utför dessa handlingar kommer att bli influerade av något annat om det inte är av hans bok, det är inte boken som är boven i dramat.
Utgivning
1977 kom Rage ut som bok i USA första gången.
1980 kom Rage ut på danska (den danska titeln är Amok).
1987 kom Rage ut på svenska (den svenska titeln är Raseri).
1989 kom Rage ut på norska (den norska titeln är Mareritt i Rom 16).
1989 sattes Rage upp som pjäs i USA.
1992 kom Rage ut på finska (den finska titeln är Ravio och den gavs ut tillsammans med The Long Walk i boken: Richard Bachman Kirjat 1: Ravio & Pitkä Marssi).
1999 försvann Rage ur Kings boksortiment.
Udda fakta
1989 sattes Rage upp som teater. Den producerades av "Pearl Productions", som ägs av författaren Robert B. Parker och hans fru Joan. Anledningen till att de satte upp pjäsen var att deras son tjatade på dem om att de skulle få King att skriva något åt dem. (!) King var dock inte intresserad att skriva något men erbjöd dem att köpa rättigheterna till en av hans historier för 1 dollar. Varför han sålde den så billigt är ett mysterium. De accepterade och valde Rage.
Premiären var den 30:e mars 1989 och allt som allt framförde de sju förställningar på "Blackburne Theatre" i Gloucester. Daniel Parker (sonen) spelade huvudrollen själv.
Tyvärr har vi inte hittat några uppgifter om detta blev en succé eller en flopp.
Personliga reflektioner
Rage är en av de Kingböcker som jag läst flest gånger, delvis på grund av att det är en av Kings kortaste verk som går att läsa snabbt (inför denna artikel läste jag boken på kanske 6 timmar under en dag), men framför allt för att det är en bok som jag gillar mycket. Rage är strippad från onödiga passager och blir därför en tät och slukande upplevelse.
Jag tycker det är hemskt att King tvingats dra in boken, då jag inte alls anser att man kan dra några liknelser mellan Charlie Deckers betende och de gärningar med bestiala slakter som vissa amerikanska idioter har ställt till med. Fruktansvärt tråkigt, i och med att det innebär att många fans missar en riktigt bra bok.
Jag är också av den åsikten att Rage (tyvärr) skulle kunna bli en lysande film om den gjordes på rätt sätt – i 70-tals miljö och med en manusförfattare som kan få bett i replikerna, som till exempel Kevin Smith eller Quentin Tarantino.
Jag tycker att det ligger i sin rätt att dela ut fyra Följeslagare av fem möjliga till Rage, eftersom det är en tidig Kingbok som skiljer sig mot hans övriga produktion.
ANDERS JAKOBSONVisserligen var det länge sedan jag läste Rage men jag kommer ihåg att jag gillade den skarpt. Jag tycker att man kan känna att det är en yngre King som skrivit denna bok, vilket dock inte är något negativt.
Jag tycker också att det är synd att King bestämde sig för att dra in boken, den förtjänas verkligen att läsas (har ni inte gjort det, se till att fixa ett ex innan det är försent). Samtidigt så förstår jag dock King, jag skulle inte vilja att någon av er går ut och gör något rackartyg på grund av att ni har läst ett nummer av Följeslagarna. Då skulle jag nog sluta skicka ut utskicken…
Jag tycker dock inte att det är en av Kings allra bästa böcker och nöjer mig därför med att ge den en trea, den är dock väldigt stark.
HANS-ÅKE LILJAFöljeslagarnas medelbetyg
Ja, denna gång blev det bottenrekord när det gäller antalet betyg. Endast 9 (nio) stycken kom in. Vi förstår att Rage/Raseri är en svåråtkomlig bok, så vi gissar oss till att det var det som var anledningen till det låga antalet betygsättare.
Nåväl, medelbetyget blev: 3,1. 2 tvåor, 4 treor och 3 fyror.
Först publicerad i Följeslagarna #74 - 1999-11-29
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.
Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.