ARTIKEL

Stephen King i London 7-10 november 2006

Dag 1 - Från Örebro till Battersea Park skivet av Anders

Alarmet ringde första gången klockan 2.00. Klockan 3 skulle jag hämta upp Lilja och sedan åka den ungefär två timmar långa resan till Skavsta där ett Ryan Air-plan skulle ta oss till Stephen King. Inte till London, till Stephen King.
   Resan gick utan problem, det var knappt någon trafik och vi hittade en bra parkering på en gång. I princip var det bara att checka in och vänta på att få åka. Planet gick 6:40 och vi landade strax innan åtta Engelsk tid. Planen var nu att ta Stansted Express till Liverpool Street, och därifrån en tunnelbana till Euston Square som var närmaste stationen till vårt hotell på Gower Street. Därefter planerade vi att bara slänga in väskorna på hotellet och sedan rusa ned till Oxford Street, till Borders och förhoppningsvis hinna i tid till den första signeringen.
   Under resan på Stansted Express SMS:ade Lilja till sin kompis Kevin som bland annat hjälpt oss att köpa biljetter till kvällens uppläsning. Kevin hade varit på plats redan kvart i åtta och vi hade en liten förhoppning om att han skulle kunna hålla två platser i kön åt oss. Kevin meddelade dock i sitt svar att man fick en köbiljett i samband med att man köpte ett ex av Lisey's Story, men att det fanns goda chanser att vi skulle få plats då trycket inte var allt för enormt. Detta gav förstås hopp åt oss.

Våra planer gick fint, och vid halv 11-snåret var vi framme vid Borders och köpte varsin bok. Vi fick könummer 197 och 198. Signeringen skulle vara på våning tre så vi åkte upp i rulltrapporna men på våning 2 var det stopp. En Bordersanställd stod vid den sista rulltrappan och sa att det var fullt längst upp. En ny kö hade bildats på våning 2 och lyckligtvis var det bara 3-4 personer framför oss. Borderskillen sa att den sista de släppte upp var nr 193 och att "står ni här kommer ni upp", och det lät ju positivt. Samtidigt hade vi fått höra att King kanske skulle sitta i två timmar vilket kändes som nu ett positivt tecken.
   Kevin dök upp och hälsade. När man väl hade en biljett var det fritt att göra lite vad som helst bara någon höll platsen, så vi kunde turas om att gå iväg och äta. Vi träffade också John Thornburn som är en stor Kingsamlare från Kanada som höll ihop med Kevin. De båda hade precis dagarna innan varit i USA och åkt runt på Kings framträdanden där och nu följde de kungens fotsteg i England.
   Medan Lilja var iväg och åt såg jag hur någon tydligt spanade in mig. Efter ett litet tag kom personen fram och frågade om jag var Anders. Det var Följeslagaren Niklas Fridh som kommit ned från övervåningen. Han hade varit där tidigt och fått en bra plats och var förstås förvånad över att vi inte hade varit först på plats. Tja, det verkade ju gå bra ändå.


Lilja, Niklas Fridh, Anders

Tiden gick och kösvansen på våning två blev bara längre och längre. Jag uppskattade först att det var 150 personer där, men när signeringen väl kom igång 13 så var det förmodligen uppåt det dubbla. Detta kändes som ytterligare ett tecken på att vi skulle få komma upp.
   Lagom till signeringen väl började kom en Bordersman och började adressera kön på plan 2. Detta kändes oroväckande, men vad han sa var att det var en signering per person som gällde och man fick sträcka fram vilken bok som helst. Detta var ju ett litet bakslag för mig som struntat i att ta med böcker hemifrån eftersom jag kallt trodde att det skulle varit kört med andra böcker än den engelska utgåvan av Lisey's Story.
   Efter en kvart började de släppa upp folk och då avancerade vi äntligen en våning. Däruppe var det en lika lång kösvans som gick runt hela avdelningen. Vi vände på oss och såg att längst in satt det någon och skrev - och så skymtade vi Kings huvud. Vi var i närheten av King!



Kön gick hyfsat snabbt framåt. Det visade sig att den uppskattning om tre signeringar per minut som vi hade gjort på förhand varit galen. Det rörde sig minst om det dubbla. Sakteliga började vi närma oss målet. Det blev allt mindre och mindre folk framför oss och helt plötsligt var det vår tur. Lilja gick fram först och jag knäppte så många kort jag hann medan följande dialog utspelade sig:

   King: Hi, how are you?
   Lilja: Fine and you?
   King: Fine.
   Lilja: Is your hand tired?
   King: No it's OK, it's on autopilot.
   Sen blev det min tur och jag stod öga mot öga med King. Jag sträckte fram min bok:
   Anders: I've traveled all the way from Sweden for this.
   King: Thank you.
   Och sen var det över. Lilja försökte så gott det gick att ta bilder, men vakten från Borders puttade bort honom innan någon bild på mig och King hann fastna. Ett sånt öde!
   Sen gick vi ned och ut. Allt gick så fort. Hade vi verkligen stått öga mot öga med King? Fanns det en signatur i boken? Ja, det gjorde det. Men allt kändes väldigt märkligt. Ögonblicket var så kort, inte ens 10 sekunder.
   Kevin och John hade redan rusat vidare på väg mot Battersea Park Event Arena då de hade på känn att det skulle hända något där. Vi gick till vårt hotell och duschade bort den långa resan och fräschade upp oss inför kvällens framträdande. Lyckligtvis låg det närmaste tunnelbanestoppet på den linje som gick från Euston Square så det var bara att glida på och åka i ungefär 25 minuter. Därifrån var vi tvungen att hoppa på en buss som Kevin tipsat om, men när vi klev av vid Battersea Park blev vi aningens förvirrade. Det visade sig att vi hamnat på helt fel sida av parken, men det gick ju att knalla igenom den och till slut hittade vi rätt.
   Kevin och John och deras gäng hade varit på plats tidigt och stod nästan längst fram i kön, och den här gången hade de "hållit" en plats till oss så det var bara att ställa sig med dem.
   Innanför glassdörrarna såg vi en del intressanta saker. På väggarna hängde gigantiska banderoller med texten "Welcome Stephen King", vilket var lite lustigt eftersom King själv förmodligen aldrig såg dessa banderoller. John, som är en samlare som sagt, fick något speciellt i ögonen och var beredd att köpa banderollerna. Därinne sprang det runt folk i skjortor med "Lisey's Crew" på ryggen. John fingrade på plånboken. Det fanns också ett bord fulladdat med böcker och med gemensamma krafter kunde vi läsa oss till att det fanns signerade böcker på bordet men att det också skulle vara en signering efter läsningen. En Lisey's Story-bil åkte förbi. Vi skämtade med John och sa att han borde köpa den.



Efter vad som kändes som en evighet öppnades dörrarna och vi rusade in mot bordet. Där förklarade en säljare att om man ville stå i kön till signeringen skulle man inte köpa en signerad bok nu. Lilja var direkt på hugget, men jag var lite mer tveksam och drog mig tillbaka lite grann. Det fanns en hög med The Times specialbilaga om King som jag roffade åt mig ett lass av. Sen lyckades Lilja faktiskt övertala mig att ändå köpa en bok - man kunde ju ändå inte missa ett ögonblick att få stå öga mot öga med King...
   John, uppmärksam som alltid sa att det endast var 3rd editions till salu, vilket var lite lustigt eftersom boken blott var ett par veckor gammal. Vi träffade på Niklas Fridh igen som hade köpt på sig ett par signerade böcker.

Efter att ha suttit och pratat lite med John om hans samling blev vi insläppta i själva rummet där allt skulle hända. Det var en stor mässhall och på golvet stod det vanliga stolar med numrerade lappar fastklistrade. Inte så glamoröst direkt. Engelsmännen vi hängde med hade redan gnällt om valet av lokal, och snart skulle ytterligare en negativ sida av lokalen visa sig - det flög nämligen flygplan över lokalen hela tiden som var otroligt störande.
   Kvällens ciceron, som jag faktiskt inte uppfattade namnet på, klev upp på scenen och förklarade lite vad som skulle hända: Först en intervju, sen en kort paus och så skulle King läsa lite ut boken och slutligen svara på läsarnas frågor. Sen klev Kungen in lokalen. Applåder och jubel. King inledde starkt med ett skämt när han kommenterade hur många det var i lokalen:
   "We'd be in trouble if they attacked..."
   Sen satte det i gång. Eftersom alla tre delarna av framträdandet går att tanka hem från nätet är det ingen direkt idé att gå in i detalj på vad som sades. För vi som är riktiga King fans kommer det sällan fram något direkt nytt i sådana här sammanhang, men i frågestunden kom det i alla fall fram några intressanta saker. Till exempel att Misery från börjat skulle ha hetat Annie Wilkes First Edition och slutat med att grisarna åt upp Paul och Annie band in bokmanuset i hans skinn... King tyckte också att Dee Wallace borde fått en Oscar för sitt framträdande i Cujo.
   Men det mest intressanta som kom fram var att en nya Bachman-bok är på gång. King sa att han hittat ett manus från 1973 som ska bli en Bachman-bok. Detta var ju högintressant och min hjärna började genast leta i King-arkivet efter osläppta böcker och kom fram till att det måste vara Blaze han menade, boken som valdes bort istället för 'Salem's Lot efter Carrie. Det hade ju dessutom rapporterats för ett tag sedan att King plockat fram Blaze för att eventuellt jobba med den.
   Våra platser var ganska bra i förhållande till platsen där King skulle sitta och signera, men dessvärre hade det redan dykt upp folk i kön. När det väl var över blev det i princip fullt kaos. Till min glädje hade folket i kön ställt sig på fel plats så vi hade lite försprång. Meningen var att man i sann skidliftanda skulle ställa sig i en fålla och sen fortsätta längst bort i rummet och sedan vända för att gå mot King. Detta funkade inte så bra för folk blev som galna och struntade i allt vad fållor hette. Lilja lyckades precis kliva under repet innan en vakt kom och styrde upp allt. Jag hade mindre tur och fick som tänkt gå längst bak och vända, men jag hade ändå en ganska bra position när kön väl stannade. Jag tittade i alla fall åt rätt håll.



Vi höll kontakt med telefon och Lilja låg så bra till att han snabbt hann fram och kunde ställa sig i fotografposition för att lyckas med det som inte lyckades på Border. Efter ett tag kom jag fram för signeringstempot var mycket högre här. Eftersom jag inte hade någon lust att få ytterligare en engelsk Lisey's Story signerad, stack jag fram biljetten till föreställningen och medan King signerade den passade jag på att ställa en brännande fråga:
   Anders: What's the new Bachman book called?
   King: What?
   Anders: What's the new Bachman book called?
   King: Oh, it's not mine. It's there bla bla (något osammanhängande)...
   Mitt tänkta scoop blev ingenting. Attans! Lilja lyckades i alla fall knäppa några kort och jag gjorde en liten smygfilmning med min digitalkamera när jag var framme hos King. Dessvärre lyckades jag bara filma precis innan det var min tur då King drack lite vatten.
   Kvällen var över och vi tog oss hemåt nöjda med vår första dag i London. Diskussionerna gick förstås om den nya Bachman-boken. Jag var fortfarande helt klar på att det var Blaze.

Dag 2 - På party med King skrivet av Anders

Vi gjorde oss redo för avresa från hotellet vid 17:30, iklädda "slacks and jacket" (enligt uppmaning) och i mitt fall enormt obekväma finskor som klämde och skavde. Återigen visade sig valet av hotell vara lysande då vi kunde kliva på Circle line vid Euston square och sedan sitta snällt i 25 minuter tills vi var framme vid stationen Temple.



Festen skulle hållas i Middle Temple Hall och det var hyfsat lätt att hitta dit. Vi hade Lisey's Story-bilen till hjälp. Den stod nämligen parkerad i gränden upp till festhallen. Väl där blev vi hänvisade till "gentlemen's cloakroom" för att hänga av oss (det tog ett ögonblick att komma ihåg att "cloak" inte betyder "kloak" på engelska), sen var det bara att greppa ett glas med dryck och kliva in i Middle Temple Hall.
   Valet av festplats var inte dumt alls. Hallen var ungefär i samma storlek som en liten gympasal, men här fanns varken tjockmattor eller rep att klättra i. Nej, här osade det anor från väggarna. Lilja tyckte att det såg ut som i Hogwarts.



I våra finkläder var vi bland de mest uppklädda - det strövade omkring mystiska engelsmän med öppen gylf och sjaskiga tröjor. En riktig skummis med hatt såg snarare ut som en schablonmässig rockstjärna, och mycket riktigt anordnades det med levande musik i ena änden. En typisk ljudtekniker testade mikrofonerna.

Men innan bandet kom igång minglade vi runt lite. Det var uppdukat med en rejäl hög böcker på ett bord och några små askar runt böckerna som visade sig innehålla brevpressar i begränsad upplaga. Efter att ha tvekat ett tag roffade vi åt oss några när vi sett att andra varit framme och tagit.
   Någon gång då satte bandet igång: en akustisk gitarrist, en sångerska, en sångare och så den där skummisen med hatten på munspel. Som upplagt för en äkta trubadurafton ā la svensk krog, och nog fan inledde de med "House of the Rising Sun" eller en låt som lät exakt som den! Bandet spelade på inför en ointresserad publik.
   Eftersom det kändes som att det var framme vid bandet som det skulle hända något hade vi vår fokus där, men plötsligt upptäckte Lilja att King was in the house, i andra delen av rummet. Visst, där var det där gråhåriga huvudet som är lite längre än alla andra, klädd i jeans och t-shirt som den jordnära typ han är. Någon Westlife-hysteri var det inte tal om - det stod till och med ett par engelsmän och babblade med ryggarna i princip snuddande mot King.
   Vi gick givetvis i riktning King för att få en möjlighet att få prata med karln. Det var ju den stora uppgiften denna afton, och vi hamnade i princip bakom King. Alltså direkt bakom honom. Vi noterade att en kvinna i märklig klänning var den som ledde runt King och verkade presentera olika människor för honom, så vi funderade på om kvinnan var Liljas kontakt på Hodder & Stoughton. Lilja böjde sig fram bakom Kings rygg och lyckades få kvinnans uppmärksamhet. Nej, hon var inte kontakten men hon visste vem Lilja var, och så ställer hon kvällens mest idiotiska fråga: "Do you want to meet him?"
   För att dra till med ett äkta Kingsvar: Skiter en björn i skogen? Ja, så klart ville vi träffa King! Medan hon försöker få Kings uppmärksamhet kommer några av partyts servitriser med en bricka pappstrutar fyllda med friterad bläckfisk och pommes frites. Vill vi ha det, undrade hon. Irriterad viftade jag bort henne - komma med friterat skit när man precis ska träffa King! King däremot tog en strut och började mumsa på frityren.
   Sen hände det. Kvinnan sa något och pekade åt vårt håll. King vände sig ett kvarts varv och tittade på oss. Stephen King tittade på oss. På oss! Sen skedde följande dialog:
   Kvinnan: Bla bla bla Sweden!
   King: Ah, from Sweden!
   Lilja presenterade sig och tog King i handen.
   Jag presenterade mig och tog King i handen.
   Jag: Are you well? (Det hade gått rykten om att King var dålig nämligen)
   King: Yeah, I'm good, but I feel like I'm not as dressed up as the people here...
   Jag: Well, you have a t-shirt and jeans, that's what you're known for. I imagine you would feel uncomfortable all dressed up. I feel very uncomfortable.
   King: But you look good, you have a European gangster look going on, like The Sopranos...
   Jag och Lilja garvade åt detta.
   Här bröt en annan snubbe in lite ofint och babblade brett och vitt och presenterade sin tjej. En viss irritation spred sig hos mig och Lilja eftersom vi precis laddat fram kameran för att ta bilder. Lilja bröt snyggt tillbaka Kings uppmärksamhet och frågade om han ville ställa upp på bild. "Sure!" sa han entusiastiskt och ställde upp sig bredvid Lilja och jag knäppte en bild. Vi böt plats och King ställde upp på ytterligare en bild och jag kunde knappt kontrollera mitt leende.



Sen var det över. Vi vet idag inte hur lång tid vi egentligen hade med King. Kanske tre minuter, men det var tre minuter att minnas livet ut. Vi var vid den här tidpunkten tvungna att gå ut och landa samtidigt som vi givetvis ringde hem för att dela med oss av glädjeyran. Helt overkligt - känslan var så enorm så det var helt vansinnigt.
   Tillbaka inne på partyt var det bara att fortsätta att dricka drycker och kasta ett getöga på King emellanåt. Det märktes att han höll på att avancera genom rummet, fram emot bandets lilla scen. Det märktes att allt fler hade fått upp ögonen för King, för de flesta drog sig allt längre in i rummet.
   Helt plötsligt började bandet få in "Stephen King" i sin bluesklingande låt, och vad hände sen? Jo, bandet fick upp King på scenen och han improviserade fram texter till bluesmusiken. King sang the blues! Helt vansinnigt, och det blev givetvis jubel och skrik när låten var klar. Klart oväntat vändning på kvällen.

Bandet gick av scenen och en lite smålustig herre klev upp och presenterade sig som Hodder & Stoughtons boss. Han höll ett trevligt tal med massa lovebombing på King och Lisey's Story. När han var klar klev King upp och höll ett tacktal på ungefär två minuter, där han berömde Hodder för det ordentliga jobb de gjort för denna promotionrunda, något han annars inte är så pigg på att göra. Applåder på det och sen klev King av scenen.
   Inspelad musik kom ut ur ljudanläggningen och givetvis var det ledmotivet till "Sopranos" som spelades, vilket vi tyckte var komiskt med tanke på Kings kommentar tidigare. I vår iver tänkte vi använda det för en ny ingång till ytterligare ett samtal, men det var inte läge att pressa sig fram. Det var ganska tydligt att King var på väg att lämna byggnaden och det hade ställt sig ett antal människor med böcker längs med väggen, kanske med en förhoppning om en signatur, men det hade redan tidigare sagts att King inte skulle signera något.
   Vi hade en liten förhoppning om att få inbjudningarna signerade, men det såg inte så positivt ut. Vi avancerade i alla fall mot utgången för att få ett sista läge. Där stod en kvinna som vi sett i samband med Kings tal och vi var tämligen säkra på att det var Liljas kontakt Kerry. Plötsligt sa någon namnet Kerry till henne och då var saken biff. Så Lilja stack fram handen och presenterade sig vilket blev en succé för Kerry var väldigt glad att se honom.
   Till slut kom King hit och Kerry presenterade Lilja som för andra gången fick ta King i handen och följande dialog ägde rum:
   Lilja: It's a real honor to finally meet you.
   King: It's an honor to meet you.
   Och sen gick han. King left the building. Vad skulle vi göra nu? Det var officiellt en timme kvar av festen men huvudpersonen var inte längre kvar. Jag var redo att gå, men Lilja tyckte vi skulle stanna kvar. Och det var tur det, med tanke på vad som hände senare...
   Många hade roffat åt sig flera exemplar av Lisey's Story och var det gratis så var det och servitörerna fyllde på med fler böcker så jag gick fram för att knipa två ex till åt oss. När jag hade tagit det ena var Lilja plötsligt försvunnen. Märkligt, han var ju precis bakom mig. Jag tog en till och då dök han upp. Helt plötsligt hade han upptäckt att Robin Furth, Kings researchassistent som skrev "The Dark Tower: A Concordance" och som är ansvarig för Marvels The Dark Tower-serie, var i huset - något vi faktiskt spekulerat i tidigare under kvällen. Hon stod och pratade med en äldre gentleman i grå kostym.
   Återigen närmade vi oss någon lika diskreta som alltid och Lilja presenterade sig för Robin som bröt upp i ett gigantiskt leende och babblade loss som en riktig amerikanska. Dessvärre kan och får vi inte berätta så mycket om detta möte, men så mycket kan vi säga att Robin hade vissa överraskningar i bakfickan och att ingen kommer att bli besviken på hennes nuvarande projekt...
   Lilja pratade med den äldre gentlemannen som visade sig vara Kings korrekturläsare i England. Vid den här tidpunkten var partyt mer eller mindre slut så det var dags att åka hemåt. Vi tog farväl av Robin och hämtade våra jackor i "gentlemen's cloakroom" och stack iväg mot tunnelbanan. Hela den 25 minuter långa resan hem pratade vi om vad vi hade varit med om: Träffat King, pratat med han, tagit foton med han med mera... Ja, den 8/11 2006 blir en dag att minnas för evigt...

Dag 3 - På presskonferens med King skrivet av Lilja

På torsdagen var det dags för mig att gå på presskonferens och Anders valde att turista. Kvällen innan hade jag från Hodder & Stoughton fått reda på att de bjudit in för många journalister och att alla kanske inte skulle komma in. Naturligtvis ville jag inte missa chansen och såg därför till att jag var där 10:30 istället för 11:00 som det var meningen att alla skulle vara där för att hinna installera sig till 11:30 då King själv skulle dyka upp. Jag anlände som nummer 3 av alla journalister och kunde i och med det välja exakt var jag ville sitta. Naturligtvis valde jag en plats på första raden, knappt två meter rakt framför King själv skulle det visa sig. Sen var det bara att vänta...
   Medan jag väntade han jag prata lite med andra journalister som var där. Bland annat så pratade jag med några från DN och en representant från Kings polska förlag. Jag träffade även Kerry från Hodder & Stoughton igen.
   Sen var det dags. Ganska exakt 11:30 kom King in i rummet och genast började folk ta kort som galningar. Det var sagt att presskonferensen skulle inledas med två minuter för alla att ta foton och jag måste säga att jag beundrar King för hans tålamod. Han stod där och log medan typ 25 - 30 personer fotade så det såg ut som om åskan gick i rummet.



Efter fotodelen inleddes själva presskonferensen som bestod i att alla vi som var där fick ställa frågor till King. "No matter how stupid" som King själv uttryckte det. Personligen hade jag redan bestämt mig för att jag skulle försöka fråga mer om den nya Bachman-bok King nämnde under Battersea Park-läsningen. Jag kände dels att nu när jag hade chansen att fråga King något ville jag inte ställa en av de frågor som alla andra ställde och dels var jag väldigt nyfiken på Bachman-boken. Anders och jag hade ju tidigare pratat om den och jag ville en gång för alla få bekräftat om Anders hade rätt i att det var Blaze som King nu skulle ge ut.
   De frågor som ställdes under presskonferensen var tyvärr en hel del av dem som alltid ställs. En dam från Ryssland frågade t.ex. King vad som skrämde honom mest. King svarade att fram till igår var det Bush. King syftade på det val i USA som Bush, till Kings glädje, förlorade. Han berättade också att hans första tanke när försvarsminister Rumsfelt avgått var "Ding Dong, the witch is dead".
   Andra intressanta saker som han berättade var att hans och Scotts (författaren i Lisey's Story) arbetsrum är likadana och att Tabitha har en stor inverkan på hans böcker. Som exempel berättade han att när han först skrev slutscenen i Carrie sprang Carrie bara gråtande från skolfesten när hon fått grisblod över sig. Förläggaren ville dock att en katastrof skulle ske och Tabitha uppmuntrade honom då att skriva om den katastrof som sen utspelar sig i boken. Han berättade även att hon förbjudit honom att kalla Dreamcatcher för Cancer som den först skulle hetat.
   Tiden gick och jag kände att det började bli dags att ställa min fråga. Just då säger de att de endast har tid för två frågor till. Jag stirrar frenetiskt på damen bredvid King som är den som pekar ut de som ska få ställa sina frågor. Efter ett tag får jag ögonkontakt med henne och hon nickar knappt synbart åt mig. Jag inser i samma sekund att jag, Lilja, öga mot öga, kommer att få ställa en fråga direkt till Stephen King. Vad händer om inte rösten håller? Vad händer om jag stakar mig och får panik och inte får fram ett enda ord? Det är ju ändå King som sitter där. Mer hinner jag inte tänka innan damen framme bredvid King pekar på mig och säger "Last question, right here".
   Jag får en mick framför munnen och säger "Hans Lilja from Lilja's Library. At the Battersea Park reading you mentioned a new Bachman book, can you tell us more about it?". King berättade ungefär samma saker som han sagt på uppläsningen. Att han hittade manuset i källaren, att det är från 1973, att det är en kriminalroman som behöver uppdateras men är en mycket bra bok. Han nämnde dock inte någon titel så innan de hann gå vidare frågade jag. "Does it have a title?" varpå King svarade, "Yes, Blaze".
   Och med det var presskonferensen slut. Nu skulle King signera böcker och annat som vi kunde tänkas vilja ha signerat. Otroligt nog var det flera av deltagarna som bara reste sig upp och gick! Hur kan man inte ta en sådan chans även om man inte är ett så stort fan som vi? De flesta ställde sig dock i kö för att få några sekunder med King... naturligtvis även jag. När jag kom fram sträckte jag fram min biljett från Battersea som jag gärna ville ha signerad. "Ah, you were there?" sa King när han fick se biljetten. "Yes, it was very good" svarade jag lite tafatt. Efter att han signerat biljetten chansade jag på att sträcka fram inbjudan från festen kvällen innan för att få en signatur på även den. Men på min fråga om han kunde signera den svarade King "No, but I can sign that one" varpå han sträckte sig efter mitt ex av Lisey's Story. Varför han inte ville signera inbjudan vet jag inte men de två saker jag gissar på är att han a) visste att pappret var så glatt att signaturen skulle smetas ut eller b) att han var rädd för att den skulle gå raka vägen upp på eBay. Förmodligen kommer jag aldrig att få veta... Hur som helst var jag mer än nöjd.
   Nu var det dock dags att rappa på. Jag var redan sen till nästa event. King skulle nämligen signera böcker på varuhuset ASDA i Watford klockan 17:00 och klockan var nu redan 12:30 och jag hade bråttom. Jag gick med raska steg till närmaste tunnelbana för att ta mig till tågstationen. Väl där tog jag tåget ut till Watford för att sedan sitta 5-10 minuter i taxi i till ASDA.



Det första som slog mig var att det var ett riktigt lågprisvaruhus och att jag undrade varför i all världen King skulle hit ut och signera. Dels låg det mitt ute i ingenstans och dels var det ett lågprisvaruhus där de inte ens hade brytt sig om att ta hem andra titlar av King böcker än just Lisey's Story Saken var nämligen att jag inte hade med mig någon bok att få signerad eftersom man tidigare varit tvungen att köpa en bok för att få en biljett till signeringen. Så var inte fallet här. Jag tänkte att det skulle vara kul med en annan bok signerad. Icke sa Nicke...några andra titlar fanns alltså inte.
   Som tur var hade Kevin, John och Sue redan tagit en plats åt mig och jag satt nu som nummer 35 att få min bok signerad. Antalet personer i kön var inte så överdrivet stort och John funderade till och med på att ställa sig sist igen när han fått en bok signerad. När det var dryga timmen kvar formligen vällde det in folk och han kom på andra tankar. Jag skulle uppskatta att det stod minst 600 i kö.


John, Lilja, Kevin

När vi stod där i kön fick vi syn på en kille som vi sett på både signeringen hos Borders, uppläsningen, festen och presskonferensen. Vi drog slutsatsen att han hade något att göra med King och lite senare visade det sig att vi hade rätt. Han kom från Hodder & Stoughton och kom fram och pratade med oss lite senare. Han var mycket trevlig och berättade att det har han som gjort de pappersvikterna som delades up på festen och även de bokmärken som delades ut när boken släpptes i England. Han berättade att det endast fanns 500 ex av pappersvikterna och 5000 av bokmärket.

Sen var klockan helt plötsligt 17:00 och King dök upp. Innan hade Kevin och jag gjort upp att vi skulle byta kamera och ta kort på varandra när vi fick våra böcker signerade av King. Till vår förskräckelse stod det en person innan vi kom fram till King och sa att man inte fick ha med sig kameror. Som tur var visade det sig dock att det stod en dam och tog kort på oss med en polaroidkamera. Rätt smart.
   När det blev min tur hos King hade jag tänkt be att få en liten poster som jag fick med mig från presskonferensen signerad men damen som stod precis innan King sa att han endast signerade exemplar av Lisey's Story. Varför förstår jag inte, jag hade ju bevisligen köpt boken. Sue hade endast ett ex av The Colorado Kid och även här protesterade damen. I det fallet sa dock King själv att det faktiskt var OK för honom att signera The Colorado Kid vilket han sen gjorde - the King had spoken. Hur som helst, jag stäckte fram mitt ex av Lisey's Story till honom och han signerade det. Jag sa "Thank you!" och sträckte fram handen. Just då tog han glaset med Coca Cola som stod på bordet och total förvirring uppstod. King fann sig dock snart och sträckte fram vänsterhanden som jag skakade.
   När det var över återstod den långa resan hem. När jag kom tillbaka till hotellet slog det mig att jag förutom frukost denna dag endast ätit två Big Cat och druckit lite Coca Cola...

Dag 4 - Terroristen Lilja skrivet av Lilja

Fredagen var helt vikt åt hemresan så efter att vi ätit frukost checkade vi ut och tog oss med tunnelbana och tåg till flygplatsen. Vi var båda oroliga över om vårt bagage skulle väga för mycket efter alla inköp och signerade böcker. Anders väska vägde faktiskt drygt 2 kilo för mycket och han fick en vänlig men skarp tillrättavisning som gick ut på att han nästa gång inte skulle ta med sig så mycket. Det gick dock denna gång.
   När väl bagaget var incheckat och klart var det bara handbagaget som återstod. Även det var klart för tungt så jag hade min videokamera i en separat väska och Anders hade sin signerade bok i en påse på sidan. Det blev tvärnobben. Alla fick bara ha med sig en väska var så det var bara att pressa ner allt i samma väska eller checka in det.
   Det slutade med att min väska såg ut som en ballong och att Anders slängde sina finskor som ändå bara skavde. Vad man inte gör för att få med sig allt av vikt?
   När vi sedan passerade genom säkerhetskontrollen såg de något svart fyrkantigt i min väska och jag blev tillfrågad om det var OK att de kollade igenom den. Som om jag hade något val? Precis varenda sak åkte ur och gicks igenom... så även mina signerade böcker. Jag bad dock säkerhetsvakten att var försiktig vilket hon var och allt gick bra, även om det var lite svettigt när hon bläddrade i böckerna, även om hon reagerade på vilka böcker det var och sa "I'm not worthy holding the same books as Stephen King". Snart hade jag packat allt en andra gång och vi begav oss till vår gate.
   Förutom att planet var 45 minuter försenat gick allt som planerat och vi landade säkert. 2 timmars bilresa senare var vi hemma och det var knappt att man fattade vad som hänt. Hade de senaste 3 dygnen verkligen hänt? Hade vi träffat King? Hade vi pratat med King? Hade vi kort på oss och King? Ja, allt detta hade hänt och både Anders och jag är överens om att dessa 4 dagar i november 2006 kommer vi aldrig att glömma!1164927600

FÖLJESLAGARNA PÅ FACEBOOK

ARTIKELARKIV

Här är ett urval av artiklar från Följeslagarnas utskick mellan 1998-2010.

980506: Apt Pupil - Historien om en förbannelse
980615: Opublicerade böcker
980824: King under pseudonym
990621: Randall Flagg
991227: Stephen King 1999
001225: Stephen King 2000
011224: Stephen King 2001
021028: Kända och udda personer i Kingfilmer
021224: Stephen King 2002
031006: Om att köpa signerade böcker
031230: Stephen King 2003
050201: Stephen King 2004
060101: Stephen King 2005
061201: Stephen King i London 7-10 november 2006
070101: Stephen King 2006
080103: Stephen King 2007

GENOMGÅNG AV KINGS BÖCKER

Här finns detaljerade genomgångar av Kings böcker enligt den originalutgivningen. Ett ambitiöst projekt som kanske fortsätter i framtiden.

1: People, Places and Things
2: Carrie
3: 'Salem's Lot
4: The Shining
5: Rage
6: Night Shift
7: The Stand
8: The Dead Zone
9: The Long Walk
10: Firestarter
11: Roadwork
12: Cujo
13: Danse Macabre
14: Creepshow
15: The Running Man
16: The Gunslinger
17: Different Seasons
18: Christine
19: Pet Sematary
20: Cycle of the Werewolf
21: The Eyes of the Dragon
22: The Talisman
23: Thinner
24: Skeleton Crew
25: It
26: The Drawing of the Three
27: Misery
28: Nightmares in the Sky
29: The Tommyknockers

RUBRIKER UR NYHETSBLOGGEN

IT, DET och WOH...
1922-recension: Ytterligare en trogen filmatisering
Charlie The Choo Choo på svenska
Recension av Mr. Mercedes första säsong
Josh Boone tar sig an The Talisman

STEPHEN KING-BIOGRAFI

Stephen Kings egna historia är minst lika intressant som hans böcker. Vi har sammanfattat hans uppväxt fram till debutromanen Carrie (1974) i en kort men intressant biografi.
Till biografin

STEPHEN KING-ABC

Här svarar vi på de vanligaste frågorna som "Vad är en ARC? Vad är sanningen om Richard Bachman? Finns Derry och Castle Rock?", samt listar personer, platser och saker.
Till King-ABC